Du blir vad du äter - LCHF och D-vitamin på filosofisk dagisnivå

Barney: You know, Fred, I hear that eatin' too much red meat is bad for you. Fred: What a load of bunk! My father ate it every day of his life and he lived to the ripe old age of thirty-eight.

Flintstones kanske inte är det första en normal människa kommer att tänka på när det handlar om kosthållning, men trots det lever hans argument kvar. Själv har jag svårt för att titulera mig själv som någon sorts pålitlig kostrådgivare, men att sitta tyst i ett hörn och tycka att människors idéer om att LCHF är lösningen på några världsproblem när det istället bidrar till öka dem är inte helt min grej. Eller så är det kanske det, för det går trots allt ganska bra att sitta med en knuten näve i fickan och blogga (blir dock färre ord per minut).

Då jag tror på frihet (haha, vilken politiker jag är!) tycker jag att det är helt rimligt att det är upp till var och en att äta vad man vill, precis som att man får hålla på vilket fotbollslag man vill eller tycka att det är snyggt med näsringar. Men sen var det ju de där planetära gränserna.. De där som har lite för lång responstid för att vanliga människor och beslutsfattare ska hänga med i svängarna, vilket gör att jag tycker att man kanske borde inskränka lite i friheten på den fronten. Och då det tyvärr är så att LCHF mer eller mindre går ut på att äta djur (även om det går att vara en vegetarisk LCHF:are, lite recepttips), vilket rimmar bra med att gräva gropar åt framtida generationer, så kan jag inte helt nöja mig med den korta piken jag gav i mitt baconvegetariska manifest.

Men någonstans måste vi ju leva och inte bara överleva, eller hur? Om man nu lyckas minska sin övervikt och bli rom-com-lycklig genom att bara äta oxfile, avokado och hajfenssoppa, är inte det en bra grej egentligen? Hmm, tja, mjaa.. På sätt och vis är jag böjd att hålla med. Fast den stora 1-billion-gagillion-fafillion-shabolubalu-million-illion-yillion-yen-frågan är kanske då fungerar det?

"Ja", "nej", "kanske" och "det vet väl inte jag" är samtliga svar på frågan med olika sanningshalter vars viktning är svårbedömd. Nu är ju det här med hälsa som så mycket annat inte en svartvit vetenskap, men det finns ju en del studier på området som jag själv inte tänker läsa igenom (varning för att de är utvalda av LCHF-förespråkare och därmed kanske inte helt opartiska). Istället tänkte jag försöka drista jag mig till att försöka sammanfatta hur LCHF fungerar på hobbyläkarspråk samt skriva lite kort om vad jag tror om hälsa generellt. 

Jag har uppfattat att LCHF-rörelsen bygger på följande koncept:

• Äter man kolhydrater ökar insulinproduktionen i kroppen. Lite felaktigt beskrivet kan man säga att insulin "binder upp" fett samtidigt som kroppen använder kolhydraterna som energikälla i första hand. Icke använda kolhydrater kommer även de att bindas upp och bilda fett. Och därför har alla på senare tid börjat bli tjockisar?

• Enligt LCHF kan man lösa det här på ett lurigt sätt. Genom att äta väldigt lite kolhydrater kommer kroppen istället att gå på fett som energikälla (ketos på fikonspråk, svält på svenska). Fettet kommer att ombildas till ketoner (socker-ish) och därför kommer vi att bli smala, vackra och därmed även lyckliga enligt reklamen. Tydligen är detta extra sant om man har diabetes, vilket är rätt förståeligt eftersom diabetes är ekvivalent med att kroppen inte har koll på sitt insulin och därmed inte heller kan hantera kolhydrater på ett balanserat sätt.

• LCHF ska enligt många utövare ge en starkare och längre mättnadskänsla av den höga halten fett och protein, vilket gör att behovet av att äta minskar. Och äter man mindre blir man sannolikt inte så mycket tjockare heller, vilket är rimligt. Samtidigt finns det indikationer på att det ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar, men något ska man ju dö av (och det finns en massa studier som säger att det inte är så farligt också tydligen).

Själv så är jag något skeptiskt till det mesta som argumenterar på temat "vi har en lösning, och genom att bara ändra en sak så blir allting bra". Eller som Lasse Winnerbäck säger: "Alla drömmar vi om lyckan, som om livet blivit fel". Jag tror helt enkelt inte att en sak kommer göra att allting går från kaos till harmoni, eller i det här fallet från fet till slank. Kosthållning och viktförändringar handlar för mig om att ha en bra balans mellan mat, cykling och gener. Och då gener är hyfsat individuella så tror jag också att även om LCHF fungerar för vissa, så fungerar det inte för alla. Däremot är det väldigt populärt bland många att säga att "det här fungerade för mig, därför kommer det fungera för dig" utan att inse denna skillnad mellan individer.

Det jag är ännu mer skeptisk till är när det inte finns några bevis för långsiktiga resultat. Att en diet fungerar för att gå ner i vikt på ett år låter bra, med vad händer långsiktigt? Klart man kan chansa, men för egen del känner jag att det finns saker jag gärna undviker att chansa på som t. ex. planetens överlevnad och min egen hälsa. O andra sidan - om man känner att kroppen är kaos blir man desto mer benägen att chansa, vilket jag har en viss förståelse för. Men är det långsiktigt den bästa lösningen?

De lokala rådgivarna Livsmedelsverket är dock inte helt övertygade om att LCHF är så bra som det utmålas i pressen eller fikarummet. Och jag håller ännu en gång med ett statligt verk, som den ultrasvenne jag är:

"LCHF-dieten innebär att man helt ska undvika godis, läsk, glass, bakverk och chips. Det är livsmedel som alla skulle må bra av att äta mindre av."

Banbrytande, helt klart! Tänk om bara andra dieter hade tänkt på det.. Nej, ironin åt sidan, så vet jag inte om Livsmedelsverket hade så mycket att tillföra i den här frågan.

För att sammanfatta vad jag tycker om hälsa, mat och annat som är prioriterat inom new age-rörelser: Rör man sig regelbundet, äter sig mätt på en varierad kost några gånger om dagen och sover så att man blir ordentligt utvilad så tror jag att man mår bättre än om man har stressar från punkt A till punkt B vad man än gör, detaljstuderar sin kost och oroar sig över det ena och det fjärde. Försöker man bli en bokstavskombination kan man säkert lyckas.. Men känner man att LCHF fungerar för en och lyckas hålla nere sin köttkonsumtion samtidigt - kör hårt!

Så det enda seriösa kostrådstipset jag egentligen kan ge är något helt annat - nämligen att ta lite D-vitamintillskott så här mitt i vintern. Det må vara placeboeffekter som bara fungerar på mig, men antingen D-vitaminet eller den fantastiska placeboeffekten har gjort mig piggare än på länge och de mörka vintermorgnarna känns inte längre lika mörka. Men måttliga mängder är naturligtvis bäst, som alltid.

För att avsluta med lite ordvitsande filosofier: Jag har väldigt länge tyckt att uttrycket "du blir vad du äter" är extra roligt eftersom man rent fysiskt faktiskt blir de molekyler som man äter upp - det är helt enkelt ett uttryck som fungerar väl med min aspergerlexi. Dock blir man inte bara det man äter, utan även det man gör - hugger jag av mig benet med en yxa blir jag enbent, oavsett om jag äter benfria kotletter eller inte.