Fooled by Randomness - Sannolikheten som lurar omdömet

Fooled by Randomness är en fantastisk bok skriven av Nassim Nicholas Taleb som behandlar olika delar av slump och vår hjärnas oförmåga att spontant förstå den. Han skriver mycket utifrån hans egna erfarenheter från finansvärlden, men då jag tycker den delen av världen är av begränsat intresse tänkte jag i första hand dela med mig av hans mer antropologiska utsagor.

Han går bland annat igenom hindsight bias (efterklokhet) och om hur vi i våra hjärnor gör om sannolikheterna för ett utfall som redan inträffat - t. ex. hur självklart det var att Laureen skulle vinna Eurovision Song Contest (till skillnad från Erik Saade året innan). Hur alla händelser i efterhand kan tyckas pekat i en självklar riktning, en riktning som inte alls var lika självklar innan resultatet var färdigställt. Lite som hur självklara ens fel har varit på ett prov när man fått se det rätta svaret och hur dum man var som inte insåg det när man skrev det.

En annan saker han nämner är hur gärna vi gör hjältar av människor som tar risker och där resultatet blev lyckat, men hur mycket slump som trots allt kan ligga bakom. Vad hade hänt om Peter Forsbergs straff -94 hade gått utanför eller om D-Day hade blivit en katastrof? Hade de blivit ihågkomna som Tommy Salos mot Vitryssland eller Hitlers Operation Barbarossa? Stora skillnader helt klart, men skillnaden mellan hjälte och förevigat förlöjligad kan i många fall ligga inom slumpens domäner som ofta är större än den hårsmån som många vill tillskriva den. För vad är egentligen sannolikheten att du skulle springa på den människa i världen som är mest lämpad för dig? Det kanske är tur att vår hjärnas efterklokhet gärna rensar upp den bollen.

En sak som nämndes nyligen i skvallerpressarna är hur lyckliga vi tror att andra är och hur vi överskattar deras lycka och nedvärderar våran egen. I boken tar herr Taleb upp ett liknande tema när han drar ett matematiskt exempel om att vi tar 10000 börshajar som satsar "blint" på något som har 45% chans att gå med 1 miljon kronor med vinst per år och 55% chans att gå med 1 miljon kronor i förlust per år, så efter fem år kommer det finnas 184 personer av dessa som gått med vinst varje år! Trots att de rent statistiskt har satsat fel kontinuerligt, så har de gått med vinst och troligtvis kommer dessa även vara klart mer talföra om hur bra deras investeringar är än de 9816 personer som gjorde exakt likadant gick med mindre vinst; deras tystnad som ger oss en skev världsbild brukar kallas för de tysta offrens kyrkogård. Samma koncept går naturligtvis att tillämpa på facebookstatusar.

En av de mer spektakulära anekdoterna i boken var följande:

I januari fick jag ett oundertecknat brev där det stod "börsen kommer att gå upp i januari". Jag brydde mig inte så mycket om det, men det visade sig att det var korrekt. Jag fick ett liknande för februari, fast där det stod "börsen kommer gå ner i februari". Även det stämde. Här började jag bli lite intresserad. Likadant gick det i mars, april, maj och juni. Och han hade rätt varje gång. I juli, fick jag ett brev där det stod "köp obligationer i Scumbag AB". Jag funderade lite på det, och sen satsade jag halva min förmögenhet på det. Brevet hade ju haft rätt hela tiden. I slutet på augusti var alla pengarna borta.

Här frågar sig vän av ordning troligtvis hur kunde brevskrivaren ha rätt hela tiden? Svaret är enkelt - det hade vederbörande inte. Historien fortsätter med att mannen berättar vad som hänt för en god vän, som förklarar att han fick samma brev i januari, men i februari stod det i hans brev att börsen felaktigt skulle gå upp. Därefter fick han inga fler brev. Metoden brevskrivaren använde sig av var att bara skicka ut brev med motsatt innebörd till tillräckligt många personer. Med 10000 ursprungliga brev och 50% chans till rätt i varje utskick hade han efter 6 månader ungefär 150 personer kvar som fått mysteriskt korrekta brev i ett halvår. Skulle du vara beredd att satsa en del av dina besparingar mot en sådan bakgrund?

En viktig läxa här är att lära sig skillnaden mellan historia och framtid - att någon haft rätt historiskt betyder inte att det kommer stämma i framtiden. Varje nytt fall är ett nytt fall, och har du slagit 12 sexor på raden är det fortfarande 1/6 att du slår en sexa den sista gången - hur onaturligt det än kan kännas.

I boken leker författaren även lite amatörneurolog och funderar kring hur vår hjärna behåller de argumenten som styrker vår teori till varför en händelse inträffar, medan den raderar ut de delarna som säger emot teorin. Själv tänker jag att detta är en bra delförklaring till varför så många verkar vara bergsäkra på det de säger, trots att det kan finnas fler och mer underbyggda argument som pekar på raka motsatsen.

Taleb spekulerar en del om detta har att göra med att vår hjärna är skapad med funktionen att förenkla vår omvärld närhelst möjligt. De flesta neuroforskare är överens om att vår hjärna är designad för att göra snabba, konkreta val i vardagen och som sådan är det väldigt mycket lättare att representera världen som svartvit istället för grådaskig - speciellt då vår hjärna historiskt har varit till för att hålla oss vid liv genom att hitta bär, undvika vargar och ligga runt.

Därmed blir det väldigt praktiskt att anta att om a lett till b en gång, så kommer a alltid att leda till b. (detta fenomen är även känt som induktion). Detta tankesätt kan hjärnan ibland dessutom dra ett steg längre, dvs om b inträffar, så har säkerligen a inträffat före - är mjölken slut, så är det säkert Olle som druckit upp den. Praktiskt i all ära, men inte nödvändigtvis korrekt för det.

Sannolikhet och statistik generellt är saker vi människor inte är naturligt utrustade med, vilket är ett problem på väldigt många områden (t. ex. som grund för miljöbeslut inom politiken eller "ska jag börja röka?" som tonåring). Ett exempel på detta i boken där jag själv fick se mig lurad var i följande historia:

En medicinsk provtagning för en färgglad sjukdom har 5% chans att visa ett felaktigt positivt resultat. Sjukdomen drabbar 1 på 1000 och varje år provas slumpmässigt utvalda personer i förebyggande syfte om de har sjukdomen. Ditt prov visar positivt. Vad är sannolikheten att du har sjukdomen?

Enligt boken, som refererade till en studie, svarade mer än fyra av fem läkare 95% och i mitt huvud fick jag pinsamt nog fram samma svar. En korrekt uträkning hade gått till som följer:

• Om 1000 personer testats, hade 1 persons test korrekt visat positivt. 
• 5%  av de kvarvarande 999 testobjekten ade inkorrekt visat positivt (väldigt nära 50 personer). 
• Det totala antalet positiva prover hade varit 1+50=51. 
• Av de kvarvarande 51 är det alltså bara en som har sjukdomen; alltså är det 1/51 (strax under 2%) att jag har sjukdomen.

Varför blir det så lätt fel då? Jo, därför att hjärnan spontant inte gör hela uträkningen. Helt spontant är det lätt att tänka från fel ända - att det är 5% chans att den visade fel för mig och inte att det är 5% chans att den visade fel för alla som provats.

Till slut; det jag gillade mest med boken var hans tankar gällande rationellt tänkande och känslor. Om hur jobbigt han tyckte det var att förlora 1 dollar om dagen i 9 av 10 dagar, även om han tjänade 11  dollar 1 av 10 dagar och därmed faktiskt gick med vinst. Att han trots allt sitt kunnande om sannolikhet inte kunde förmå sin hjärna och sina känslor att bli omprogrammerade. Jag tycker ofta att det känns skönt att bli påmind om att hur mycket vi än vet och hur kloka vi än kan försöka föreställa oss att vi är, så kommer vi fortfarande känna att vi gör "fel" rent emotionellt när vi gör "rätt" rent rationellt (och vice versa då också förstås).