Bakgrund

Löften är till för att hållas sägs det. Om det gäller för alla är tveksamt, då nyårslöften i första hand verkar till för att brytas (börja träna, sluta röka, etc) och därför har jag lovat att inte starta en blogg 2013.  Trevlig läsning!

Men varför döpa bloggen till oxymoronen baconvegetarian? Helt enkelt för att det är det jag är, vilket jag har märkt är väldigt svårt för många människor att ta till sig. Hur kan jag äta kött, och ändå inte? Läs vidare för en exklusiv (men måhända ointressant) bakgrundshistoria till en alternativ kost och livsstil som ett försök till att bli en något mindre ovettig, osjälvisk och ostätande människa. En människa som försöker att prioritera livet i nuet, men samtidigt inte aktivt förstöra nuet för framtida generationer. Notera att nedanstående inlägg är hyfsat personligt, vilket är en egocentrisk ovana jag tänkte komma ifrån i framtiden.

Bacon-Erik
Att äta bacon var länge en onormalt central del av mitt liv och vid många tillfällen även en komisk sådan. Som student var det t.ex. ett standardskämt att vilja beställa in en vegetarisk hamburgare med extra bacon och pasta med bacon var den snabbaste vägen att bli mätt och lycklig. Även kreativa skapelser som baconljus, baconchoklad och baconsnaps skulle kunna placeras på mitt CV om jag hade trott att det skulle öka mina chanser att få ett jobb. Den lokala baconkulten kulminerade någonstans runt 2009 då mitt korridorslag i Teknik-SM 2009 döptes till Lag Bacon, med deltagarna Sgt. Shredder, Col. Esterol och Gen. O'Cider, och lagtröjor trycktes med nedanstående bild som symbol. Ofarlig, studentikos humor?

Lagsymbol för Lag Bacon 2009.

Visst fanns det hos mig redan på den tiden ett visst ungdomligt fördömande av samhället - vad var egentligen poängen med att ha hundra par skor som aldrig användes i en värld där miljoner saknade skor? Jobba varje vecka för att supa sig redlös på helgen och se på film bakfull? Kändisars liv som samtalsämne, seriöst?

Även motsägelserna i världen fanns på den här tiden i mitt huvud - varför tog människor bilen till gymmet för att springa på ett löpband? Varför spenderade många tjejer timmar om dagen med att försöka göra sig vackra för att sedan klaga på att killar var ytliga och kommentera på andra tjejers utseende? Hur kunde allt vara så mycket billigare när man reste i andra länder? Och kanske den stora knäckfrågan i min ungdom: varför tyckte inte alla om mig trots att jag var duktig på så mycket och bara ville hjälpa folk?

Lite kortfattat så var jag väl lite dum i huvudet på ganska många sätt. Jag förstod verkligen inte andra människor (vilket jag inte gör idag heller, men med en större insikt om att jag inte gör det) och jag förstod ännu mindre hur världen fungerade. Men det fanns också alltid en gnagande känsla om hur världen de facto inte fungerar, en känsla som jag var oförmögen att sätta fingret på då. Tänk vad mycket som kan hända på några år..

Första stegen mot livet som baconvegetarian
Uttrycket baconvegetarian myntade jag själv troligtvis första gången november 2010, i ett radhus som var relativt isolerat (geografiskt) men ändå oisolerat (rent byggtekniskt) i ett köldhål mellan Oslo och dess största flygplats. Jag hade åkt dit som ett steg i att jag skulle "rädda världen" genom att göra mitt examensarbete på solceller, en idé som jag hade fått efter ett utbytesår i Vancouver 2009/2010.

Under min tid i Vancouver passade klimattoppmötet i Köpenhamn på att få stor medial uppmärksamhet. Jag gjorde därmed min medborgerliga plikt som läskunnig att läsa på om klimatfrågan (istället för mina kurser) och insåg att göra någonting åt klimatförändringarna inte var en framtidsfråga, utan i högsta grad en nutidsfråga. Några år senare nu betyder det att jag rent grammatiskt borde anse att det var en dåtidsfråga, men då framstegen på utsläppsfronten är milt sagt begränsade känns det som att termen nutidsfråga fortfarande fungerar.

Jag frågade mig själv "vad kan jag göra?". Och sen började jag faktiskt göra någonting. Inte så mycket konkret egentligen, men jag satt ändå igång med att gå igenom en massa information om bakomliggande orsaker till klimatfrågan och dess konsekvenser, som jag kommer återkomma till på den här bloggen i framtiden. Jag insåg att problemet i mina ögon var väldigt definierat. Mänskligheten konsumerar mer resurser än vad vår planet klarar av. Allt kommer bli skit om vi fortsätter som vi gör. Vi - dvs även jag - borde göra något åt det! 

Sagt (och i stort sett fortfarande ingenting gjort) fann jag mig nästan ett år senare examensarbetande i Norge, fryspizzan och den heliga lunchmackans Mecka (med fantastiskt gott bröd) som t.o.m. lågt bemedlade afrikaner tycker synd om, se film ovan. Jag var redo att dra mitt strå till stacken för att rädda vår värld.

Genom vårt kära internet och dess möjligheter att sprida information börjar mitt kritiska förhållningssätt till den moderna västerländska livsstilen få kött på benen. Jag spenderar timmar på bloggar som Cornucopia?, Flute-Tankar, Livet Efter Oljan, The Oil Drum och inser att jag är långt ifrån en ö. Jag läser igenom IPCC:s Climate Change 2007: Synthesis Report, Sustainable Energy Without the Hot Air, Peak Energy, Climate Change, and the Collapse of Global Civilization: The Current Peak Oil Crisis och en massa annan mindre upplyftande litteratur. Jag ser på filmer som 11th Hour, Collapse och Earthlings. Lyssnar på sjukt mycket Mumford & Sons och där får det räcka med tips för nu.

Jag har under denna tid lite svårt att hantera all information jag tar till mig. Självklarheter som att fossila bränslen precis som råvaror är ändliga och att politiska mål som evig tillväxt är definitionsmässigt omöjliga får mig att skämmas för att jag inte redan insett detta på egen hand. Till slut kommer jag fram till att antal slutsatser som jag kokar ner till uttrycket baconvegetarian. Två år senare tar jag itu med det hela och börjar skriva om det. Låt mig nu bjuda på ett inledande exempel av ämnen vars detaljer jag kommer att skriva utförligare om senare - det baconvegetariska manifestet.