Det finns ett antal filmer jag har
sett som jag känner har påverkat mig starkt som människa. En av dessa filmer är mainstreamaktigt nog rankad som 6:a på IMDB:s lista överbästa filmer någonsin. Den har anmärkningsvärt höga 8.9 i betyg på IMDB och 100% på Rotten Tomatoes, vilket är något högre än Twilight-filmerna. Trots detta har jag fortfarande aldrig
träffat en enda person som har sett den (eller ja, åtminstone
berättat för mig att de sett den). Detta är enligt mig helt sjukt
och något jag vill ändra på, så därför tänkte jag slå ett
slag för att peppa mänskligheten att se den.
Vad är det för film?
12 Angry Men, som på svenska heter 12
edsvurna män, är en svartvit film från 1957 som handlar om 12
jurymedlemmar som ska fälla utslaget i ett till synes uppenbart
mordfall där alla bevis pekar på brottslingen. Alla – utom en –
röstar utan diskussion för att en ung pojke ska dömas till döden
för mordet på sin far. Mannen som röstar emot - spelad av Henry Fonda och utsedd till 28:e största filmhjälten genom tiderna - är inte helt övertygad om
att pojken är skyldig och kräver därför att de ska prata igenom saken innan beslutet fattas, då
deras val avgör om en ung man ska leva eller ej. Diskussionen påbörjas och detta
samtal utgör hela filmen.
12 Angry Men är ursprungligen en teaterpjäs och passande för en sådan så utspelar sig hela handlingen i ett enda juryrum, utan några tillbakablickar eller liknande (det utspelar sig dock en scen på toaletten). Actionscenerna begränsar sig till att vissa av jurymedlemmarna har ett hetsigt humör och specialeffekterna är väl dolda. Filmen är enbart prat och därmed finns det naturligtvis utrymme för en hel del kvicka repliker:
Jurymedlem #10: I beg pardon... Jurymedlem #11: ”I beg pardon..”! What are you so polite about? Jurymedlem #10: For the same reason you are not - it's the way I was brought up
Låter det tråkigt? Jag måste erkänna att anledningen till att jag själv inte var helt såld på beskrivningen utan såg den främst för dess höga listplacering. Men som så många gånger både förr och senare så har en rekommenderad film visat sig vara värd sin rekommendation. Den ska dock med fördel inte ses när man är trött, då den kräver ett eget tänkande hos sin publik.
Varför borde man se den?
Filmen är ett nästan-måste därför att den
är en fantastisk påminnelse om hur fördomar och praktiska
lösningar ligger till grund för alla möjliga beslut. Den ger tydliga exempel på hur enkelt
det är att prioritera ens egna problem och agenda istället för
andras. Den belyser också hur många bra idéer som faktiskt kan komma ur en grupp som gemensamt försöker vända på argument och se de från olika perspektiv. Men framför allt tycker jag den ger en inspiration till hur man genom att tänka till lite extra - och inte alltid bara ta den enklaste
vägen - faktiskt kan rädda liv, åtminstone i fiktionens värld.
Naturligtvis blir situationer aldrig
lika uppenbara i vardagslivet som i en film. Någonstans måste
man få saker gjorda och det finns inte alltid tid för diskussioner
och ifrågasättande av ”självklara” sanningar. Men i en tid då
normen har som indirekt mål att gör livet så svårt som möjligt för kommande generationer kan
jag ofta känna att ett litet kritiserande av det liv många av oss lever
är på sin plats. Att de flesta inte verkar anse sig ha tid att ta till sig av flertalet samhällsfrågor är det jag skulle beskriva som en av de främsta anledningarna
till att vi är där vi är idag och att vi som civilisation verkar
oförmögna att göra prioriteringar som kan anses sunda ur något längre perspektiv (andra stora anledningar är okunskap, förnekelse och genetik).
Så, som inspiration för att inte
alltid ta den till synes enklaste vägen här i livet då rekommenderar jag verkligen 12
Angry Men. Dess en och en halv timme fängslar mig lika mycket idag som när jag såg den
för första gången för sju år sedan.
Barney: You know, Fred, I hear that eatin' too much red meat is bad for you. Fred: What a load of bunk! My father ate it every day of his life and he lived to the ripe old age of thirty-eight.
Flintstones kanske inte är det första en normal människa kommer att tänka på när det handlar om kosthållning, men trots det lever hans argument kvar. Själv har jag svårt för att titulera mig själv som någon sorts pålitlig kostrådgivare, men att sitta tyst i ett hörn och tycka att människors idéer om att LCHF är lösningen på några världsproblem när det istället bidrar till öka dem är inte helt min grej. Eller så är det kanske det, för det går trots allt ganska bra att sitta med en knuten näve i fickan och blogga (blir dock färre ord per minut).
Då jag tror på frihet (haha, vilken politiker jag är!) tycker jag att det är helt rimligt att det är upp till var och en att äta vad man vill, precis som att man får hålla på vilket fotbollslag man vill eller tycka att det är snyggt med näsringar. Men sen var det ju de där planetära gränserna.. De där som har lite för lång responstid för att vanliga människor och beslutsfattare ska hänga med i svängarna, vilket gör att jag tycker att man kanske borde inskränka lite i friheten på den fronten. Och då det tyvärr är så att LCHF mer eller mindre går ut på att äta djur (även om det går att vara en vegetarisk LCHF:are, lite recepttips), vilket rimmar bra med att gräva gropar åt framtida generationer, så kan jag inte helt nöja mig med den korta piken jag gav i mitt baconvegetariska manifest.
Men någonstans måste vi ju leva och inte bara överleva, eller hur? Om man nu lyckas minska sin övervikt och bli rom-com-lycklig genom att bara äta oxfile, avokado och hajfenssoppa, är inte det en bra grej egentligen? Hmm, tja, mjaa.. På sätt och vis är jag böjd att hålla med. Fast den stora 1-billion-gagillion-fafillion-shabolubalu-million-illion-yillion-yen-frågan är kanske då fungerar det? "Ja", "nej", "kanske" och "det vet väl inte jag" är samtliga svar på frågan med olika sanningshalter vars viktning är svårbedömd. Nu är ju det här med hälsa som så mycket annat inte en svartvit vetenskap, men det finns ju en del studier på området som jag själv inte tänker läsa igenom (varning för att de är utvalda av LCHF-förespråkare och därmed kanske inte helt opartiska). Istället tänkte jag försöka drista jag mig till att försöka sammanfatta hur LCHF fungerar på hobbyläkarspråk samt skriva lite kort om vad jag tror om hälsa generellt. Jag har uppfattat att LCHF-rörelsen bygger på följande koncept:
Äter man kolhydrater ökar insulinproduktionen i kroppen. Lite felaktigt beskrivet kan man säga att insulin "binder upp" fett samtidigt som kroppen använder kolhydraterna som energikälla i första hand. Icke använda kolhydrater kommer även de att bindas upp och bilda fett. Och därför har alla på senare tid börjat bli tjockisar?
Enligt LCHF kan man lösa det här på ett lurigt sätt. Genom att äta väldigt lite kolhydrater kommer kroppen istället att gå på fett som energikälla (ketos på fikonspråk, svält på svenska). Fettet kommer att ombildas till ketoner (socker-ish) och därför kommer vi att bli smala, vackra och därmed även lyckliga enligt reklamen. Tydligen är detta extra sant om man har diabetes, vilket är rätt förståeligt eftersom diabetes är ekvivalent med att kroppen inte har koll på sitt insulin och därmed inte heller kan hantera kolhydrater på ett balanserat sätt.
LCHF ska enligt många utövare ge en starkare och längre mättnadskänsla av den höga halten fett och protein, vilket gör att behovet av att äta minskar. Och äter man mindre blir man sannolikt inte så mycket tjockare heller, vilket är rimligt. Samtidigt finns det indikationer på att det ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar, men något ska man ju dö av (och det finns en massa studier som säger att det inte är så farligt också tydligen).
Själv så är jag något skeptiskt till det mesta som argumenterar på temat "vi har en lösning, och genom att bara ändra en sak så blir allting bra". Eller som Lasse Winnerbäck säger: "Alla drömmar vi om lyckan, som om livet blivit fel". Jag tror helt enkelt inte att en sak kommer göra att allting går från kaos till harmoni, eller i det här fallet från fet till slank. Kosthållning och viktförändringar handlar för mig om att ha en bra balans mellan mat, cykling och gener. Och då gener är hyfsat individuella så tror jag också att även om LCHF fungerar för vissa, så fungerar det inte för alla. Däremot är det väldigt populärt bland många att säga att "det här fungerade för mig, därför kommer det fungera för dig" utan att inse denna skillnad mellan individer. Det jag är ännu mer skeptisk till är när det inte finns några bevis för långsiktiga resultat. Att en diet fungerar för att gå ner i vikt på ett år låter bra, med vad händer långsiktigt? Klart man kan chansa, men för egen del känner jag att det finns saker jag gärna undviker att chansa på som t. ex. planetens överlevnad och min egen hälsa. O andra sidan - om man känner att kroppen är kaos blir man desto mer benägen att chansa, vilket jag har en viss förståelse för. Men är det långsiktigt den bästa lösningen?
De lokala rådgivarna Livsmedelsverket är dock inte helt övertygade om att LCHF är så bra som det utmålas i pressen eller fikarummet. Och jag håller ännu en gång med ett statligt verk, som den ultrasvenne jag är:
"LCHF-dieten innebär att man helt ska undvika godis, läsk, glass, bakverk och chips. Det är livsmedel som alla skulle må bra av att äta mindre av."
Banbrytande, helt klart! Tänk om bara andra dieter hade tänkt på det.. Nej, ironin åt sidan, så vet jag inte om Livsmedelsverket hade så mycket att tillföra i den här frågan.
För att sammanfatta vad jag tycker om hälsa, mat och annat som är prioriterat inom new age-rörelser: Rör man sig regelbundet, äter sig mätt på en varierad kost några gånger om dagen och sover så att man blir ordentligt utvilad så tror jag att man mår bättre än om man har stressar från punkt A till punkt B vad man än gör, detaljstuderar sin kost och oroar sig över det ena och det fjärde. Försöker man bli en bokstavskombination kan man säkert lyckas.. Men känner man att LCHF fungerar för en och lyckas hålla nere sin köttkonsumtion samtidigt - kör hårt!
Så det enda seriösa kostrådstipset jag egentligen kan ge är något helt annat - nämligen att ta lite D-vitamintillskott så här mitt i vintern. Det må vara placeboeffekter som bara fungerar på mig, men antingen D-vitaminet eller den fantastiska placeboeffekten har gjort mig piggare än på länge och de mörka vintermorgnarna känns inte längre lika mörka. Men måttliga mängder är naturligtvis bäst, som alltid.
För att avsluta med lite ordvitsande filosofier: Jag har väldigt länge tyckt att uttrycket "du blir vad du äter" är extra roligt eftersom man rent fysiskt faktiskt blir de molekyler som man äter upp - det är helt enkelt ett uttryck som fungerar väl med min aspergerlexi. Dock blir man inte bara det man äter, utan även det man gör - hugger jag av mig benet med en yxa blir jag enbent, oavsett om jag äter benfria kotletter eller inte.
Det har lyckats undgå mig nästan hela dagen, men idag så kläckte Jordbruksverket ur sig ett förslag på köttskatt för att minska den svenska köttkonsumtion. Ett intressant smakprov från rapporten innehåller bland annat att 44% av allt kött vi äter är importerat, vilket betyder att man kan undvika att slå sig på kycklingbröstet för de svenska djurlagarna. Intressant läsning i sin helhet dock. Jordbruksverket har i samband med detta t.o.m. skapat en site som heter Köttguiden, som läskunniga människor kan rekommenderas att ta sig en närmare titt på. Som smakprov bjuder experten bakom Köttguiden på ensammanfattning om köttdilemman (t. ex. bra för miljön samtidigt som det är dåliga villkor för djuren) i dagens DN.
I självgodhetens namn skulle jag faktiskt kunna påstå att rapporten innehåller ungefär samma sak som jag kläckte ur mig häromveckan, fast kanske lite mer fokuserad på just foder och med ännu mer text. De avslutar t.o.m. sin sammanfattning med
"Slutligen bör köttkonsumtionen sättas i relation till annan konsumtion som
boende, resande och shopping, som också behöver förändras i en mer hållbar
riktning."
vilket känns lite galet. Precis samma självklara punkter som jag tog upp. Oscar Wilde beskrev det som "när folk håller med mig får jag alltid en känsla av att jag har fel", men då jag inte hört några rykten om en global flygstrejk känner jag att jag har mitt på detta torra fortfarande. Men ändå, en myndighet som är med på banan! Detta är klart mer än man kan säga om t.ex. Trafikverket (Förbifart Stockholm), Tillväxtverket (Grand Hotel-middag) och en massa andra offentliga verksamheter. Duktig facebook-like på det!
Det är nästan så att jag blir lite skrämd av att jag håller med en myndighet så pass mycket som jag gör i det här fallet, men turligt nog så har vi en regering som inte visar upp några direkt behov för att implementera bra förslag (jag har länge undrat över hur Mazlov skulle beskriva regerings behovstrappa - är det enbart omval som gäller, eller finns det mer? Höga pensioner?). Eller "bra förslag" kanske är att ta i, Anders Borg har faktiskt en poäng när han gällande köttskatt säger:
"En särlösning på köttområdet tror jag inte är bra."
Nej, punktbeskattningar kan jag hålla med om är lite dumma eftersom den ökar byråkratin på ett byråkratiskt sätt och sätter onödiga käppar i vägen för en fungerande marknad. I nuläget har vi dock ingen fungerande marknad, då jordbruket inte behöver hålla alla sina kostnader - som oljebolagen, fast inte riktigt på samma nivå. Att förbjuda saker rakt av brukar dessutom vara att öppna för en svart marknad och även om tanken på en skäggig gubb iklädd blottarrock med köttstycken i fodret lockar fram ett leende hos mig, tror jag inte att det är den bästa vägen att gå. Men som jag brukar älta - vi måste dra ner våra utsläpp på något vänster, så på något sätt måste vi dra oss i kragen.
Det är då enligt mig mycket bättre att angripa utsläppen vid själva källan, dvs djuren i sig i det här fallet. En teoretiskt ganska enkel lösning skulle vara att man som bonde skulle få betala en årlig summa som motsvarar miljökostnaden för att hålla djuren vid liv, en skatt som börjar om ett år och stegrar sig upp till den satta nivån på kanske fem års tid så att marknaden hinner anpassa sig något. Detta skulle naturligtvis också medföra en del trasslig byråkrati (fast de håller väl redan räkningen på alla kalvar som föds?), men räkna får känns ändå som en traditionell byråkratsyssla som kan skapa lite jobb åt folk som klarat sig igenom en utbildning utan att förstå någonting av själva utbildningen.
Naturligtvis skulle detta betyda att mat blev dyrare - för det är dumt att föda upp djur som man går med förlust på - men det var också lite av poängen. För politikerna är detta dock högst olämpligt, då just ökade matkostnader är väldigt impopulärt i ett samhälle med ökande ekonomiska skillnader, då detta skulle kunna få de mindre bemedlade att i större grad vilja ha en förändring mot just de ökande skillnaderna. Därför skulle det säkert gå att komma runt detta med hjälp av EU:s fantastiskt luriga jordbruksbidrag (är det någon som vet hur de fungerar egentligen?), så att folket får sitt bröd och håller sig lugnt. Och därmed skulle ingen skada vara skedd och heller ingen poäng uppnådd, precis som det ska vara i svensk politik.
Samma finansminister som tidigare får dock ett antal minuspoäng av mig när han i samma intervju kläcker ur sig:
"Vi har en koldioxidskatt och den fungerar väl."
Detta kan naturligtvis vara ett felcitat och det korrekta citatet skulle i sådana fall sluta "..den fungerar, väl?", men det låter inte som en mening Borg skulle yttra medvetet. Naturligtvis kan man tycka att den fungerar väl (som i väl = bra), men i sammanhanget "begränsa koldioxidutsläppen" står den sig rätt klent. Man kan som exempel titta på en tre år gammal rapport från Trafikverket (se graf nedan), men det känns inte som de styrmedel vi har riktigt biter igenom så vasst som de mål politikerna satt upp.
Svenska utsläpp från trafiken, indexerade med år 2004 som 100.
"De skattepliktiga bränslena är bensin, olja, gasol, naturgas, kol och koks. Även hushållsavfall som förbränns för uppvärmning är skattepliktigt. Man räknar därvid att hushållsavfallet innehåller 12,6 viktprocent fossil energi. Skatten används som ett ekonomiskt styrmedel med syftet att minska användningen av fossil energi."
Detta betyder alltså att den inte täcker utsläpp av metan, lustgas eller avskogning. Det vill säga den missar rakt av 1/3 av de globala utsläppen. Så inte nog med att koldioxidskatten inte verkar få ner utsläppen från trafiken, den missar mer eller mindre allt som har med köttets utsläpp att göra. Men den fungerar... väl?
Nej, tur är det att vi har ministrar som inte riktigt förstår/bryr sig, för annars skulle vi ju behöva göra någon sorts förändring.
Löften är till för att hållas sägs det. Om det gäller för alla är tveksamt, då nyårslöften i första hand verkar till för att brytas (börja träna, sluta röka, etc) och därför har jag lovat att inte starta en blogg 2013. Trevlig läsning!
Men varför döpa bloggen till oxymoronen baconvegetarian? Helt enkelt för att det är det jag är, vilket jag har märkt är väldigt svårt för många människor att ta till sig. Hur kan jag äta kött, och ändå inte? Läs vidare för en exklusiv (men måhända ointressant) bakgrundshistoria till en alternativ kost och livsstil som ett försök till att bli en något mindre ovettig, osjälvisk och ostätande människa. En människa som försöker att prioritera livet i nuet, men samtidigt inte aktivt förstöra nuet för framtida generationer. Notera att nedanstående inlägg är hyfsat personligt, vilket är en egocentrisk ovana jag tänkte komma ifrån i framtiden.
Bacon-Erik
Att äta bacon var länge en onormalt central del av mitt liv och vid många tillfällen även en komisk sådan. Som student var det t.ex. ett standardskämt att vilja beställa in en vegetarisk hamburgare med extra bacon och pasta med bacon var den snabbaste vägen att bli mätt och lycklig. Även kreativa skapelser som baconljus, baconchoklad och baconsnaps skulle kunna placeras på mitt CV om jag hade trott att det skulle öka mina chanser att få ett jobb. Den lokala baconkulten kulminerade någonstans runt 2009 då mitt korridorslag i Teknik-SM 2009 döptes till Lag Bacon, med deltagarna Sgt. Shredder, Col. Esterol och Gen. O'Cider, och lagtröjor trycktes med nedanstående bild som symbol. Ofarlig, studentikos humor?
Lagsymbol för Lag Bacon 2009.
Visst fanns det hos mig redan på den tiden ett visst ungdomligt fördömande av samhället - vad var egentligen poängen med att ha hundra par skor som aldrig användes i en värld där miljoner saknade skor? Jobba varje vecka för att supa sig redlös på helgen och se på film bakfull? Kändisars liv som samtalsämne, seriöst?
Även motsägelserna i världen fanns på den här tiden i mitt huvud - varför tog människor bilen till gymmet för att springa på ett löpband? Varför spenderade många tjejer timmar om dagen med att försöka göra sig vackra för att sedan klaga på att killar var ytliga och kommentera på andra tjejers utseende? Hur kunde allt vara så mycket billigare när man reste i andra länder? Och kanske den stora knäckfrågan i min ungdom: varför tyckte inte alla om mig trots att jag var duktig på så mycket och bara ville hjälpa folk?
Lite kortfattat så var jag väl lite dum i huvudet på ganska många sätt. Jag förstod verkligen inte andra människor (vilket jag inte gör idag heller, men med en större insikt om att jag inte gör det) och jag förstod ännu mindre hur världen fungerade. Men det fanns också alltid en gnagande känsla om hur världen de facto inte fungerar, en känsla som jag var oförmögen att sätta fingret på då. Tänk vad mycket som kan hända på några år..
Första stegen mot livet som baconvegetarian
Uttrycket baconvegetarian myntade jag själv troligtvis första gången november 2010, i ett radhus som var relativt isolerat (geografiskt) men ändå oisolerat (rent byggtekniskt) i ett köldhål mellan Oslo och dess största flygplats. Jag hade åkt dit som ett steg i att jag skulle "rädda världen" genom att göra mitt examensarbete på solceller, en idé som jag hade fått efter ett utbytesår i Vancouver 2009/2010.
Under min tid i Vancouver passade klimattoppmötet i Köpenhamn på att få stor medial uppmärksamhet. Jag gjorde därmed min medborgerliga plikt som läskunnig att läsa på om klimatfrågan (istället för mina kurser) och insåg att göra någonting åt klimatförändringarna inte var en framtidsfråga, utan i högsta grad en nutidsfråga. Några år senare nu betyder det att jag rent grammatiskt borde anse att det var en dåtidsfråga, men då framstegen på utsläppsfrontenär milt sagt begränsade känns det som att termen nutidsfråga fortfarande fungerar.
Jag frågade mig själv "vad kan jag göra?". Och sen började jag faktiskt göra någonting. Inte så mycket konkret egentligen, men jag satt ändå igång med att gå igenom en massa information om bakomliggande orsaker till klimatfrågan och dess konsekvenser, som jag kommer återkomma till på den här bloggen i framtiden. Jag insåg att problemet i mina ögon var väldigt definierat. Mänskligheten konsumerar mer resurser än vad vår planet klarar av. Allt kommer bli skit om vi fortsätter som vi gör. Vi - dvsäven jag - borde göra något åt det!
Sagt (och i stort sett fortfarande ingenting gjort) fann jag mig nästan ett år senare examensarbetande i Norge, fryspizzan och den heliga lunchmackans Mecka (med fantastiskt gott bröd) som t.o.m. lågt bemedlade afrikaner tycker synd om, se film ovan. Jag var redo att dra mitt strå till stacken för att rädda vår värld.
Jag har under denna tid lite svårt att hantera all information jag tar till mig. Självklarheter som att fossila bränslen precis som råvaror är ändliga och att politiska mål som evig tillväxt är definitionsmässigt omöjliga får mig att skämmas för att jag inte redan insett detta på egen hand. Till slut kommer jag fram till att antal slutsatser som jag kokar ner till uttrycket baconvegetarian. Två år senare tar jag itu med det hela och börjar skriva om det. Låt mig nu bjuda på ett inledande exempel av ämnen vars detaljer jag kommer att skriva utförligare om senare - det baconvegetariska manifestet.
Bacon|vegetarian s. -en -er• person som i möjligaste mån äter mat som är producerad inom de planetära gränserna.
Baconvegetarianismen, som troligtvis aldrig kommer att tilldelas en egen plats i något uppslagsverk, handlar om att inte förstöra vår planet. Detta genom att göra förändringar i det egna livet som faktiskt påverkar någonting, något som underlättas om man förstår varför dessa förändringar är nödvändiga men det är inte något direkt krav - det är helt ok att göra rätt saker även av fel anledning, för det är inte tanken som räknas när det handlar om planetära gränser.
Men att vara baconvegetarian handlar även om att inte räcka fingret åt allt man bryr sig om här i världen. Att ifrågasätta normer och försöka skapa sig sin egna mening med livet, med det lilla förbehållet att meningen ska kunna gå att kombinera men andras meningar. I en fri värld, där man får göra vad man vill, krävs det att man lever upp till devisen frihet under ansvar och inte det moderna, eviga tonårslivet frihet utan ansvar som verkar vara en maxim här för att stanna.
I den bästa av världar tror jag att man kan göra nödvändiga livsstilsförändringar utan att känna att man försakar ett lyckligt liv, genom att fortsätta göra det man vill göra och inte bara välja bort saker hela tiden. Förslagsvis genom att käka en modest mängd bacon, åka bil ibland, skippa flygresorna och istället kanskejobba lite mindre, sova litemer, läsa fler böcker och ha sex lite oftare. Omöjligt? Kanske, men det verkar också omöjligt att i framtiden leva som vi gör idag.
Att förstå varför
En bild kanske säger mer än tusen ord, men jag tycker ändå att följande citat bäst förklarar min syn på livets kretslopp:
"Vi ärver inte jorden av våra föräldrar, utan förvaltar den åt våra barn"
Det krävs enligt mig en enorm självgodhet för att påstå att 97% av klimatforskarna har fel och att man själv har rätt (men allt är möjligt på internet så klart). När jag känner mig lite osäker på någon fråga från nån klimatvetenskapshaverist och inte bara vill tro på auktoriteter, brukar jag glida in på Skeptical Science som har svar på de flesta vanliga frågorna i ämnet. Exempel på idag osynliga konsekvenser hittade jag en gång i en väldigt lättläst sammanfattning över några icke-önskvärda effekter i serien Klimathotet hos DN som är inspirerad av Mark Lynas svårsmälta bok 6 grader.
Det jag mest av allt är rädd för är dock inte de exempel som i allmänhet tas upp - hur illa det än är med totalförstörda ekosystem, vattenbrist i länderna runt Himalaya, stormar, torka och övervämningar - utan något som kallas för positiv återkoppling och tipping points (som jag inte har något bra svenskt ord för).
Positiv återkoppling betyder att eftersom det blir varmare, kommer det bli ännu varmare. Det vanligaste exemplet är att Arktis smälter, vilket kommer resultera i att mindre solljus reflekteras, vilket betyder att mer is kommer att smälta, som ger mindre reflekterat solljus osv.
Tipping points beskriver den punkten när klimatsystemet inte längre kan återgå till sitt tidigare stadium, utan istället flippar ur totalt. De skulle generellt uppstå när det blir väldigt mycket positiv återkoppling på samma gång, som om permafrosten i Sibirien skulle börja smälta och skulle släppa all sin metan vind för våg. Konsekvenser av detta skulle vara att de domedagsscenarior som dyker upp ibland, där jetströmmarna hittar nya vägar, golfströmmen flyttar till Sydafrika och världens jordbruksproduktion kommer att drabbas drastiskt.
Låter inte jättekul, men samtidigt lite onödigt mycket mayaindian 2012. Ovanstående är inte heller något jag tror kommer hända vecka 8, utan snarare när jag börjar närma mig 65-årsåldern och pensionssystemet havererat en 2-3 gånger på vägen. Att det inte händer den närmsta tiden är naturligtvis den svåraste motivationen för de flesta och det bekvämlighetstrygga tänkandet ger rationaliteten en smäll på käften. Historien om den långsamt kokta grodan, som för sent inser att vattnet är för varmt för att hoppa upp ur det. Det omvända då? Vad som händer om forskarna - mot all förmodan - skulle råka ha fel?
Ovanstående är naturligtvis skrämselpropaganda då jag inte har någon aning om vad som händer om vi skulle gå över en tipping point - eller om vi redan gjort det för den delen, för hur skulle man kunna veta att man gått över gränsen? Men klassisk riskhantering får mig att vilja välja alternativet att inte vilja chansa med planeten, vilket är omåttligt impopulärt i många sociala sammanhang. För en enkel förklaring av riskhanteringskonceptet, se nedan.
Om man nu godtar att de som forskat på det har rätt som ett axiom samt att beräkningarna till de svenska målen på 2 ton CO2e utsläpp per person och år (baserat på hur mycket utsläpp jorden förmår att ta upp) är korrekta kan man jämföra det med hur läget ser ut i Sverige 2012, där politiker brukar beskriva oss som ett föredöme och att vi borde slå oss för bröstet för vår duktighet. Det visar sig att den officiella snittsvenskens utsläpp i dagsläget ligger på 5.6 ton CO2e/person - helt plötsligt det kanske inte verkar så jätteakut eller för den delen omöjligt ut att komma ner till 2 ton?
Tyvärr så är detta officiell statistik av det politiska slaget som inte tar hänsyn till exempelvis importerade varor eller utrikestransporter, något som skulle ha resulterat i klart högre utsläpp per person. Statistiken räknar dessutom in alla utsläpp i Sverige - inklusive t. ex 6 Mton CO2 vid SSAB, i.e. 10% av de totala inhemska svenska utsläppen - vilket kanske inte är helt representativt för en själv som individ (jag är ingen stor stålkonsument måste jag medge). Slutligen gäller detta då för Sverige, med sin elbas i kärnkraft och vattenkraft, som gör att vi i all statistik får suspekt låga utsläpp från elsektorn trots att vi ligger topp 10 i världen i elkonsumtion per invånare. Slå sig för bröstet? Nja..
En fråga som brukar dyka upp är hur mycket man "får" släppa ut enligt mig om man ska vara vettig (i.e. baconvegetarian)? Tja, om vi tänker att de svenska målen med 2 ton CO2e/världsmedborgare är korrekta och att vi blir 80 år gamla, så kan vi höfta med att 200 ton CO2e är vad vi får släppa ut under vår livstid (vi som redan är födda då, för vi är trots allt inte 9 miljarder människor än vilket den siffran är beräknad på). Men det är svårt att ändra på det som redan skett och därför blir livssiffran mest ett flummigt tankeexempel.
Utöver ens personliga utsläpp, så finns det en form av samhällskostnader (sjukhus, vägar, kollektivtrafik, myndighetsbyggnader) som någonstans räknas in som en del av de två tonen man får släppa ut per skalle. Min tanke är att 1 ton CO2e per skalle kan kallas "hållbart" från ett utsläppsperspektiv, vilket Vattenfall verkade hålla med om då de körde ett projekt på den nivån för ett år sedan. Projektet misslyckades dock, bland annat för att de försökte hålla sig kvar vid sin gamla livsstil, vilken precis som väntat visade sig vara ohållbar.
Ett annat "varför?" som man kan smita in i samma veva är Peak Oil, eller "Va? Finns det inte hur mycket fossila bränslen som helst?". Peak Oil handlar helt enkelt om att vi inte för evigt kommer att kunna utvinna mer olja idag än vi gjorde igår. Inget problem kan tyckas, men då 95% av alla transporter sker med olja och att vi har ett ekonomiskt system som bygger på evig utökning är detta ett reellt problem som inte ligger fjärran i tiden - majoriteten av alla länder i världen har redan haft sin oljetopp och IEA har absolut ingen koll på läget i sina gissningar.
Det kan även tilläggas att vi inte började med att bygga Deepwater Horizon och djuphavsborra efter olja i mitten på 1800-talet, utan istället var det sugrör 2.0 i marken som gällde förr. Denna skillnad har flera implikationer, men framför allt så minskar EROEI (Energy Return On Energy Invested) på all olja nu för tiden. Detta betyder att för varje utvunnen liter olja så krävs det större energiinsatser än det gjorde tidigare, vilket minskar den användbara mängden olja enormt. Den lågt hängande fruktens princip gäller för olja precis som för allt annat.
Ekonomiska teoretiker med begränsad verklighetsanknytning som ger rapporter till regeringen har dessutom fått för sig att det inte finns några problem med peak oil, då marknaden löser biffen. Problemet är att om olja blir för dyrt för marknaden, så blir det svårt med ekonomisk tillväxt. Blir det ingen tillväxt, kraschar systemet. Och kraschar systemet tillräckligt mycket, så har faktiskt miljön möjligtvis en chans - kanske inte så illa trots allt? Det stora problemet i en sådan situation är att om systemet kraschar så finns det många varianter på hur det byggs upp igen och långtifrån alla sätt skulle kanske klassas som bra. Systemet byggt på omöjlig evig tillväxt verkar dessutom överleva rätt länge även när det bevisligen är helt ur funktion, eller hur ser läget ut i Grekland, Spanien, Italien m. fl för tillfället? Lån för att betala tillbaka lån låter som en hållbar princip, eller?
If everyone does a little, we’ll achieve only a little
På lokal dialekt betyder det att om vi gör små förändringar - släcker en lampa när man går ut ur rummet, använder motorvärmare, drar ur mobilladdaren när den inte används, donerar 100 spänn till en klimatfond i samband med en flygresa till Thailand - så åstadkommer vi också små resultat. För att slippa se jorden förstörd för kommande generationer måste vi chockerande nog göra förändringar som faktiskt påverkar någonting, vilket verkar vara väldigt politiskt obehagligt.
Man kan också uttrycka det här argumentet bakvänt, dvs om väldigt få gör väldigt mycket, kommer vi fortfarande uppnå små resultat. Dvs att om enbart jag börjar äta bark och leva under en sten i skogen, kommer världen sannolikt fortfarande bli i det närmaste obeboelig för kommande generationer. Alltså, detta är något vi som mänsklighet måste göra tillsammans, vilket vi då inte gör av olika anledningar.
Vilka utsläpp har jag då som individ som jag kan påverka? Då det är väldigt få som lever sitt liv proportionellt mot utsläppen i ett helt land är en stark rekommendation att inte gå efter någon landsstatistik. Jag skulle heller inte rekommendera att gå på någon dåligt programmerad utsläppsgenerator, utan istället raka vägen till rådatan. Jag har därför gjort en lista på de saker jag försökt inrikta mig på, men som naturligtvis kan utökas. Att komma ihåg innan man läser listan: 1000 kg CO2/per världsmedborgare är enligt mig ett rimligt mål att sikta på, vilket naturligtvis initialt i viss mån kan kompenseras av koldioxidkompensation i andra länder och teknikutveckling.
Transporter, dagliga - Alla kan inte alltid cykla till jobbet, speciellt inte i vintertid om man ska hämta barn på dagis eller försöka handla mat på vägen hem. 1 liter bensin motsvarar 2.3kg CO2, därefter är det bara att göra beräkningen oavsett om du har moped eller helikopter. 2 mil om dagen med 0.5 l bensinförbrukning på 200 arbetsdagar blir 460 kg CO2/år, på 365 vanliga dagar 840 kg CO2/år. Börjar det kännas hopplöst redan här? Tråkigt för våra barnbarn. Till att börja med kan man dela bilfärderna med någon så blir utsläppen per person halverade.
Mat - Äta bör man, annars dör man. Men vad bör man äta? SLU har producerat Mat-Klimat-Listan och den nördige kan gå in i detaljer. Den läskunnige inser att köttätartrenden är totalt fel väg att gå. 26 kg CO2/kg nötkött betyder att 100g nötkött om dagen blir nätta 950 kg CO2/år. Därför är Köttfri Måndag ett riktigt bra initiativ, vilket naturligtvis borde utvecklas till nästan samtliga dagar i veckan. Speciellt nötköttsfri vecka. Rent krasst har jag lekt med tanken att det är dumt att mata en ko med 5-10 kg sojabönor för att bli 1 kg köttfärs, då jag hade kunnat få i mig proteinet direkt från sojabönorna. Energiförlust i varje steg från växt till djur fick jag lära mig på gymnasiet och är en anledning till att LCHF skulle kunna döpas om till LCHE. Glöm förresten inte att efterrätter såväl som alkohol är vegetariskt!
Hemmet - Uppvärmning står för en löjligt stor del av ens energikonsumtion, men som jag varit inne på tidigare blir detta inga stora utsläpp för en normalsvensk om man inte använder sig av oljeuppvärmning. Då jag bor i hyresrätt så har jag en väldigt liten påverkan på min egen isolering (och tyvärr även insikt i frågan), vilket annars är den största förändringen man kan göra på den fronten. Att inte ha världens äldsta frys och kyl samt modern LED-belysning är också investeringar som snabbt betalar tillbaka sig ekonomiskt.
Prylar - Beroende på hur konsumtionshetsad man är i vardagen blir det väldigt stora skillnader i utsläpp beroende på vad man köper. Exempel på hemelektronik så motsvarar en iPhone 75 kg CO2 (inklusive livscykel, men exklusive teleinfrastruktur) och en MacBook pro 560 kg CO2. En sak jag brukar tänka på är dock att försöka minska sin konsumtion av engångsartiklar och istället premiera dyrare inköpt av bra saker som håller än dåliga saker som inte håller, men som har en fin färg.
Ovan är de enligt mig fem viktigaste områdena där man kan påverka sitt egna bidrag till växthuseffekten på riktigt. Andra saker som båtar, motorcyklar och liknande ligger naturligtvis på samma skala, men poängen med att belysa dessa fem är att försöka markera att om man inte gör någonting åt dessa så händer ingenting. Inte ens om jag lever på bark året runt för att sista veckan ta en flygresa till Thailand klarar jag ett ton/år. Återvinning har jag för övrigt inte ens tagit med då det är en självklarhet i sammanhanget.
Naturligtvis är det inte alls fel att även göra mindre saker, men att ödsla stora mängder tid och tankekraft på dem hjälper föga. Samtidigt finns det ingen anledning till att säga
"Öh, jag kan inte sluta äta kött. Då är det lika bra att jag fortsätter flyga så mycket jag kan, för med min inställning till kött kommer allt gå skit."
då vi hela tiden pratar om sannolikheter. Det är inte 100% säkert att allt går paradisiskt bra även om alla skulle följa ovanstående råd slaviskt, däremot skulle det öka våra möjligheter dramatiskt. Genom att följa ovanstående råd till 95% kanske vi skulle gå från 5% chans till 95% att undvika en klimatkatastrof i jämförelse med att strunta i allt (dvs som de flesta lever idag). Kontentan är att det fortfarande blir en skillnad på att göra något, även om man inte gör allt!
Det verkar tråkigt...
Målet med att vara baconvegetarian är att leva så fritt som möjligt och samtidigt kunna klappa sig på bröstet och säga "om alla levde som jag skulle de globala klimatförändringarna inte vara ett problem". Jag skulle vilja markera att det inte betyder att jag som baconvegetarian på alla plan är en bättre människa än resterande homo sapiens, men däremot kan jag påstå att jag inte uppfyller ett typiskt krav för att vara en dålig människa (dvs att jag försöker inte ta kål på en civilisation, dess planet och en massa söta djurarter).
Men det handlar också om att ibland göra avsteg från total hållbarhet - käka en tråkig korv på Pressbyrån när tåget stannar en halvtimme i Mjölby, köpa en onödig USB-sticka som slumpmässigt flyttar på muspekaren och plugga in den på kollegans dator (som f.ö. beställt en ny mus nu varpå jag tagit bort usb-stickan tillfälligt) samt ta en bil med några kompisar för att åka skidor någon helg. Att begränsa sig inom sina egna begränsningar och inte försöka bygga Rom på en dag.
Jag ser det så här - antingen så försöker man skapa en hållbar livsstil inom planetens ramar eller så anser man att antingen slaveri eller folkmord är acceptabelt (en moralisk värdering jag inte helt håller med om, därav baconvegetarian). Har man en livsstil som motsvarar säg 8 ton CO2, då anser man samtidigt att tre andra människor inte har rätt till dem. Alternativt så anser man att dagens ungdom har det förr lätt och att framtida generationer inte har rätt att växa upp på en planet med några framtidsutsikter. Hårda ord? Läs igenom Världsbankens rapport en gång till.
Fast visst ja - det hinner man ju inte. För det finns så mycket man ska hinna med i livet, så att förneka att problemen finns är onekligen en praktisk (och populär) lösning. Eller ännu populärare: att erkänna problemen, men förminska dess konsekvenser och tycka att någon annan borde lösa problemen genom LFTR, vätgasbilar, GMO eller vad det nu är för något som några forskare lyckats knåpa ihop så det räcker till en miljondel av världens befolkning. Men om nu problemen fortfarande finns där och det inte är någon annan som löser dem..? Frihet utan ansvar.
Tror jag då att mänskligheten kommer att kavla upp ärmarna och bryta trenden i tid? Egentligen inte - i en värld där människor på egen basis inte kan släppa cigaretterna trots dödskallar på förpackningarna ser jag väldigt små möjligheter att samma människor frivilligt kommer att göra de förändringar som krävs. Politiker i en demokrati har ingen makt att ta långsiktiga svåra beslut då de inte blir återvalda. Moment 22 all over.
Varför göra något då? Tja, till att börja med ser jag ju inte det som någon stor uppoffring, så från mitt perspektiv blir det inte så stor skillnad egentligen. Det känns rätt bra i hjärtat att smälla iväg några tusen i månaden på välgörenhet istället för att drömma om att två veckors semester på andra sidan jordklotet är det bästa som kan hända mitt liv (och istället kanske köra två veckors fjällvandring i Norge?). Men kanske framför allt för att jag hoppas på att kommande generationer ska få en framtid med möjligheter. Tanken på att som pensionär se tillbaks på mitt liv och sedan överallt se barn som inte kommer att få en möjlighet till att uppleva samma saker... Inte min kopp te helt enkelt.
Till slut, på frågan
"Morfar, när du var ung, varför gjorde du inte som alla sa att man borde?",
misstänker jag att det vanligaste svaret skulle bli
"Jag var dum på den tiden och förstod inte bättre. Men ingen annan gjorde något, så jag trodde inte att det var så farligt."
(Själv tänkte jag för övrigt svara "Det gjorde jag och tillhörde de som sa det". Fast det jag egentligen vill är minska risken att behöva svara på frågan överhuvudtaget.)
