torsdag 5 september 2013

ROT-avdraget - något för gräsrötterna att mumsa på?

Detta inlägg kommer inte innehålla några nyheter överhuvudtaget - istället är det dags att raljera lite över vad delar av våra skattepengar går till och därmed indirekt argumentera för sänkta skatter, då ROT-avdraget (Reparation, Ombyggnad, Tillbyggnad) är första klassens avföring gällande  fördelningspolitik och ett jämlikt samhälle.


ROT-avdraget innebär att man får göra ett skatteavdrag på 50% av kostnaden upp till 50000 kronor per person och år för att bygga en altan, byta kakel i badrummet eller måla om hemma. Naturligtvis är det en jättetrevlig gest av staten att vilja hjälpa till med att rusta upp bostäder - kan vi verkligen kalla oss för en välfärdsstat om vi inte subventionerar byggande av badtunnor i sommarstugor? - men i en tid då inte ens de mest bemedlade kan garanteras en säker skolgång kan man tycka att det är en tvivelaktig prioritering att vi lägger 15 miljarder på ROT-avdrag årligen.

Vilka är det då som gör ROT-avdrag? Tja, till att börja med är det inte särskilt många som gör det; ungefär 15% av Sveriges befolkning gjorde det 2009. Troligtvis är dessa 15% människor som inte haft råd att göra livsnödvändiga renoveringar annars - småbarnsfamiljer med tak som läcker in, studenter som behöver en lampa för att kunna studera på kvällarna eller våldtagna kvinnor med AIDS som bor i samma rum som sina sju barn. Eller kan det möjligtvis vara så att det i första hand går till höginkomsttagare?

 
Så hur kan vi i en modern demokrati med upplysta medborgare som är politiskt medvetna ha ett bidrag som inriktar sig på att öka innehållet i plånboken hos den rikaste minoriteten? Varför vill vi i ett liberalt land subventionera en sektor som är känd för sina kreativa bokföring? Hur kan 86% av svenskarna vara positivt inställda till ROT-avdraget?

Jag förstår inte. Och det är troligtvis av precis samma anledning som jag tror att folk är positiva till ROT-avdraget. Folk förstår inte att 15 miljarder är rätt mycket pengar som verkligen kan användas till bättre saker: lärarlöner, sjuksköterskor, vindkraft, kollektivtrafik eller - om nu allt detta anses vara tillräckligt bra - skattesänkningar.

Visst, branschen har blivit mindre svart sedan ROT infördes och det är ju bra, men problemet ligger ju i att branschen var sjukt svart från början. Svart därför att den klassiska inställningen "jag vill ha något, men jag vill inte betala för det" genomsyrar folks beteende, en inställning som leder till andra eftersträvansvärda begrepp som överbelåning, övernyttjande av jordens resurser och vanlig, hederlig kriminalitet. Men visst, det har blivit fler vita jobb. Det är värt några miljoner ibland.

Men hur kan svartarbetet varit så stort när 90% av svenskarna inte tycker att det är OK med skattesmitning? En tanke är att de 10% som tycker det är OK kanske är de som är mest aktiva inom branschen, vilket därmed skulle få ett väldigt stort utslag rent ekonomiskt. 10% som har prioriteringen att ens eget hem/plånbok är viktigare än sina barns skolgång, föräldrars äldrevård eller ens egen sjukvård. Eller kanske i första hand andras ungar, föräldrar och hälsa. Det är så vackert att jag saknar ord för att beskriva det.

Dock finns det faktiskt ROT-avdrag som det är vettigt att staten subventionerar - tänk t. ex. tilläggsisolering, installation av värmepump eller utbyggnad av förnyelsebar energi, investeringar som ger långsiktig avkastning till samhället i stort. En lite bättre värld liksom. Men i dagens utförande: grattis till de rika som får från de mindre bemedlade. Det är sådana som ni världen behöver fler av, för utan er skulle de fattiga börja konsumera alldeles för mycket resurser och därmed förstöra vår planet. Tack för er insats!

fredag 2 augusti 2013

Fotboll - gult kort för ett förlegat regelsystem?

 "Football is a simple game; 22 men chase a ball for 90 minutes and at the end, the Germans win." - Gary Lineker 
Efter att i förra veckan ha beskådat fotboll när den är som nästan mest underhållande - de svenska damerna förlorade trots allt med 1-0 mot Tyskland, vilket sänker matchbetyget något - dök ett flertal gamla idéer upp i mitt huvud. Jag har nämligen under en längre tid förbluffats över hur ofta viktiga matcher blir målfattiga tillställningar som "avgörs" med en straff eller en felaktigt dömd offside, speciellt på internationell nivå. Framför allt har jag stört mig på hur mycket fokus det blir på domaren och dennas beslut, denna stackare som har ett uppdrag lika angenämt som att städa efter en surströmmingsmiddag. Frågan jag har ställt mig själv är om det finns något sätt att minska domaren roll och samtidigt öka rättvisan, spänningen och skönliret i dagens fotboll genom att ändra lite regler?
Flera års funderingar av blandad kvalitet i soffläge har gett en hop av uppslag som går att läsa nedan. Noteras bör att förslagen enbart gäller på elitnivå och alltså inte är applicerbara för de lägre nivåernas spel. Det kan naturligtvis även noteras att jag inte ens i min vildaste fantasi tror att det kommer genomföras några intressanta regeländringar i fotbollen under min livstid, då ultrakonservativa åsikter dominerar fotbollspolitiken (och publiken). Men det är alltid lite spännande att tänka lite utanför lådan och tanken på att slippa höra "HANDS! DOMARJÄVEL!"är väldigt tillfredsställande i min drömvärld. Mmm...
"Some people believe football is a matter of life and death, I am very disappointed with that attitude. I can assure you it is much, much more important than that" - Bill Shankly
Effektiv tid - klart man vill att tiden ska gå om ens lag leder med 1-0 och det är 10 minuter kvar, men det förklarar inte att det alltid ska gå 30 sekunder för ett inkast eller en hörna i de lägena. Precis som att ett byte aldrig tar de "30 sekunder" man lägger till så försvinner det massvis med tid till fördel för det lag som maskar vilket inte borde premieras. Stanna klockan när bollen inte är i spel, dvs utanför plan eller det är blåst för frispark.

Och seriöst, tre eller fyra minuters övertid? Ja, det är ett kul spänningsmoment, tills man räknar på det och kommer fram till att det ALLTID (eller åtminstone ungefär 90% av matcherna) är tre eller fyra minuters övertid. Dessa tre eller fyra minuter övertid är väldigt lite beroende på om det varit 2-15 minuters spelavbrott och väldigt mycket beroende på om de varit fyra eller sex byten. Det är precis lika spännande att kunna räkna ner det på en klocka som att i 90:e minuten se att "oj, det var visst fyra minuter kvar".

Detta skulle naturligtvis också innebära att halvlekarna skulle behövas kortas ner till 25-30 minuter effektiv tid, men då finns det åtminstone ingen anledning att sega ihjäl sig på inkasten (mer än vanlig vila då, naturligtvis). Man skulle t.ex.fortfarande kunna ha kvar "andra lagets boll" om det är excessiva slöheter gällande att starta spelet. Rekommendation till SvFF: kolla på en basketmatch. Precis så svårt är det.


Byten - tre byten är väldigt praktiskt för sekretariatet, men fria byten är ännu mer praktiskt. Mer tempo och variation i matcherna istället för att coacher ska "fega" och inte våga ta in offensiva krafter i ett tidigare skede för att istället stå och drälla med bollen i tjugo minuter istället för att byta in Zlatan. Mer publikvänligt, vilket inte minst Allsvenskan skulle kunna må bra av ibland. Naturligtvis måste något göras så att man inte byter in åtta fyrtorn varje gång det blir hörna, men det är ganska lätt att bota; man får bara göra byten när bollen går ut vid egen planhalva och du får bara göra byten kanske tre gånger per halvlek, men då får man göra hur många byten som helst.

Färre spelare på plan - noterbart när man tittar på damfotboll gentemot herrfotboll är att de får så fantastiskt mycket större ytor att leka runt på, vilket bland annat ger många roliga en-mot-en-situationer. Hur hade herrfotbollen sett ut om de hade lite större mål och lite större ytor? Då det känns praktiskt svårt att ändra mått på de gräsplättar som finns i världen (och som dessutom varierar lite: 64-75 m bred och 100-110 m lång för internationella matcher), däremot går det att ändra antalet spelare på plan till t. ex. 9. Speciellt kombinerat med lite fria byten skulle det vara väldigt intressant att se hur detta skulle påverka spelet. Tyvärr har jag inte kunnat hitta ett svar på varför man en gång valde att ha 11 spelare på plan, men sedan 1872 så har inte så mycket ändrats på den fronten. Eller ja, kvinnlig rösträtt, otto-motorn, trefas växelström och födelsen av min farfars far har ju inträffat, men vissa saker är det ju lättare att försöka ändra på än andra..


Gula/röda kort - en fantastiskt praktisk straffskala. Bryt rejält mot reglerna en gång, ingen större effekt. Bryt ännu rejälare, låt resten av laget spela med en man mindre resten av matchen. Finns det något liknande abrupt system i någon annan sport? Nej, skrota skiten och ge lite dynamik till spelet! T. ex. skulle det som ger gult kort idag ge 10 minuters utvisning, medan det andra gula kortet skulle ge 10 minuters utvisning för laget och att spelaren inte får vara med i matchen mer (tips: gör ett byte!). Detta skulle ge stora möjligheter för fler mål och mer plötsliga vändningar i matcher. Ja, det skulle även öka domarens roll som egentligen inte är önskvärt, men bättre att ge tydliga incitament till att inte dra på sig gula kort än att ta bort effekten av dem.

Även avstängningar för kommande matcher är ett ofog, då ett lag helt plötsligt kan bli decimerat av ett knasigt gult kort. För seriöst, hur kul var det när Ballack - mannen som tog Tyskland till final 2002 - inte fick vara med i finalen mot Brasilien 2002 eftersom han dragit på sig ett onödigt gult kort precis innan han gör 1-0 i semifinalen mot Sydkorea? På vilket sätt gjorde det finalen bättre? Det är en sak om det är röda kort, men massiva mängder gula kort ska inte ge avstängda matcher; bättre att ha effekten i samma match.

Straffar - att lägga straffar är ett fantastiskt spännande moment i fotbollen och även om det är ett grymt slut efter 30 minuters förlängning finns det få motsvarigheter av andaktsfull tystnad i idrottsvärlden. Men är det verkligen rimligt att få en straff för att träffa en spelares hand om bollen är på väg mot hörnflaggan? Nej, straffar borde uppstå i liknande lägen som i ishockey - är det en målchans, så blir det straff. Annars låter kanske gult kort och indirekt frispark som en bra lösning?


Filmning - en av mina då nioåriga fotbollsknattar visade en gång på en träning hur bra han var på att filma. De andra killarna var imponerade, varpå jag svarade att om jag ser det där på match blir han utbytt. Akrobatik är en helt ok hobby, men i form av en fallande svan hör den inte hemma på en fotbollsplan. Speciellt inte i kombination med att bestraffningssystemet är så oproportionerligt. Om man nu på 2000-talet tv-sänder i stort sett alla matcher, varför i antihimmeln kan man inte använda detta perfekt bindande bevismaterialet? Stäng av filmare en match för varje filmning som syns på TV-inspelningen, ännu mer om domaren går på det och delar ut en straff eller liknande. Sen kan vi se hur vanligt det blir med filmande i högre divisioner. För det finns väl ingen i publiken som gillar filmare?

Tröjdragning - ett sätt att göra en seg match ännu segare är genom att kontinuerligt hålla fast i sina motståndares tröjor. För att ge bollskickliga spelare lite mer utrymme; försök beivra det här. Det fungerar jättebra att döma i efterhand om man har tv-kameror även här. Men det går naturligtvis inte att döma fem straffar och fyra frisparkar på varje hörna, men en indirekt frispark skulle kunna vara ett lagom straff. Skulle vara kul att se lite hörnmål igen och inte bara stora gruppkramar när bollen ligger ute vid hörnflaggan.


Låt muren stå på rätt plats - det lilla trippandet som muren gör är aptråkigt och ser så töntigt ut. Lämpligt straff: ge ett gult kort till laget samt slå om frisparken om den inte gick i mål. Kommer bli mycket fler roliga frisparkar på det här sättet. Man skulle även kunna utöka avståndet motståndarna får stå på till 10 eller 11 meter utan att jag tror att sporten blivit det minsta tråkigare att titta på för det. Alla älskar väl frisparksspecialister?

Offside - har jag sagt något om att titta på kamerainspelningen? Det går naturligtvis att göra under matchen också om det är en större turnering, det är inte riktigt så att det saknas ekonomiska resurser inom fotbollen. Detta skulle också premiera "hellre fria än fälla"-principen, dvs spela vidare om det är en uppenbar offside. Sen kan motståndarna överklaga ett eventuellt mål om det var offside och målet döms bort.

Mixedfotboll - det hade varit fantastiskt spännande att se mixedfotboll på en högre nivå. Hur skulle spelet bli? Hade varit hur häftigt som helst att se. Helt andra närkamper, helt nya ytor. En hel massa mål förhoppningsvis..

Idiotiska supportar - eugeniprogrammet hade ingen framgång och det är svårt att se en enkel lösning på ett samhällsproblem. Civilkurage är ofta en lösning på saker, men det är svårt att civilkurera sig själv mot en alkoholiserad herre med mer muskler på sin underarmar än man själv har på sina lår. Speciellt då våld inte är en lösning på problemet och fotboll bara en ursäkt för att ta till våld; hade de inte haft fotboll så hade de hittat en annan likvärdigt dålig ursäkt för att gnugga sin knogar och kasta päron. Detta är en samhällsfråga och inte en fotbollsfråga, men likväl kan fotbollen försöka föregå med gott exempel. Tydlig markering vad som är ok och vad som inte är ok, men framför allt är det här ett ansvar för supportergrupperna. Fotbollen är ingenting utan sin publik.

söndag 24 mars 2013

Att vilja välja eller inte välja, är det frågan?

"Det finns inga måsten" är ett felaktigt uttalande som yttras lite hipp som happ. Vissa besserwissrar hänvisar till att det faktiskt finns ett måste och det är att du måste dö. Andra människor med korrektionsstörningar, såsom jag, brukar hävda att det faktiskt finns två måsten. Du måste dö och du måste välja - att inte välja är även det ett val. Det går naturligtvis att kombinera dessa två måsten, dvs att välja att dö, men det är ett onödigt svårsmält ämne att gå in på.

Att välja kan vara kul - är det Uutiset på ettan kan det kännas typiskt kul att välja att byta kanal till Discovery Channel och se på ytterligare en andra världskriget-dokumentär, eller Barnkanalen och se på Svampbob, eller gå in på SVT-play och se På Spåret-finalen för en månad sen som man inte sett än, eller.. Efter ett tag med dagens TV-utbud finns det så många alternativ att det helt plötsligt kan kännas som att man inte väljer vad man vill se, utan istället att man väljer bort saker man faktiskt vill se. Som att man blivit inbjuden till flera fester en fredagskväll och vill gå på allihopa, men kan i enlighet med fysikens lagar bara gå på en. Och direkt när festen man är på blir lite tråkig, sms:ar man kompisen på den andra festen - eller byter tv-kanal - och önskar att man hade varit där istället. Ett i-landsproblem, men är denna valfrihet något som gör en lyckligare?

Paradox of choice heter ett av de mest tankeväckande TED-talksen jag sett och behandlar bland annat denna fråga. Blir jag verkligen glad av att kunna välja bland 200 schampoflaskor på Ica, när jag är totalt inkapabel till att skilja schampot åt? De enda variablerna som jag kan skilja dem åt på i butiken är små texter som "för torrt hår" och färg på flaskan. Samt pris förstås, vilket troligtvis är en anledning till att pris blivit så viktigt - kvalitetseffekterna är knappt mätbara för mig som obildad och ganska ointresserad konsument. Får jag verkligen ut något av den fantastiska möjligheten att kunna välja bland alla dessa alternativ?


Barry Schwartz som håller i föredraget - och som även skrivit en bok på det hela som jag borde läsa någon gång - pratar om att alla alternativ gör att vi får en falsk bild av hur bra allt kan vara. Detta ger oss höga förväntningar som gör att vi har väldigt svårt att bli nöjda med de valen vi gör. Hans lösning på lycka i livet är enkelt beskriven - ha låga förväntningar.

En annan stor poäng han gör är att genom att ha många alternativ, så kommer ansvaret för konsekvenserna hamna på en själv och ingen annan. Finns det bara ett par byxor man kan köpa, som inte riktigt passar en, kan man enkelt säga att det är tillverkarens fel (eller varför inte hela världens fel?). Man är inte missnöjd med sitt val, för man är medveten om att man valde det bästa som fanns att välja. Finns det däremot tvåhundra par byxor man kan välja mellan där tjugo av paren känns riktigt bra - men bra på olika sätt - kommer du varje gång byxorna skaver bli påmind om att du kanske valde fel. Även om byxorna är extremt mycket bekvämare än de var när det bara fanns ett par, kommer du inte bli nöjdare eftersom du ständigt kan bli påmind om att du kunde haft det lite bättre om du gjort ett annat val.

Ett annat intressant TED-talk på samma tema om valfriheten är why are we happy? I presentationen ställer Dan Gilbert bland annat frågan vad du helst vill göra: vinna några miljoner på lotto eller förlora benen och sitta i rullstol resten av livet? Svaret kan kännas uppenbart, men statistiken visar att efter ett år så..... blir man lika lycklig (om inte lyckligare) av att förlora benen. Hjärnan anpassar sig efter situationen och hittar fördelarna med den situation man hamnar i. Gilla läget liksom.


Dan Gilbert pratar om att det vi lider av är impact bias - att vi tror att utfallet av en enskild händelse kommer att ha en jättestor påverkan på hur lyckliga vi är och förändra allt i framtiden. Och att detta inte alls stämmer, framför allt inte över längre tidsperioder. Istället påstår han att om någon stor livsförändring inträffade för 3 eller fler månader sen så märker vi inte av det alls idag (med vissa undantag).

I presentationen pratar han också om att vi har ett psykologiskt immunförsvar som han kallar för syntetisk lycka, eller påhittad lycka. Den lycka som vi i hjärnan "hittar på" när vi får det vi inte ville ha - till skillnad från naturlig lycka, när vi får de vi vill ha. Han går in på att vårt samhälle tror att naturlig lycka är klart mer värd än syntetisk lycka, vilket är helt fel då det rent biologiskt inte går att skilja på dem båda då de gör oss lika lyckliga.

Han tar även upp följande experiment:
Du får titta på sex tavlor och ranka dem från 1-6 beroende på hur mycket du tycker om dem. Efter det får du reda på att du kan få ta med dig antingen den du rankade som 3 eller 4 hem (och väljer då kanske tavlan som blev rankad som 3:a). En tid senare - en kvart, en vecka - får du ranka samma sex tavlor igen. Hur rankar du dem?
Det visar sig då att rankingen statistiskt sett ändras. Den tavlan du valde glider i snitt upp som den näst snyggaste tavlan och den du inte valde tappar en placering. Varför? Varsågod, påhittad lycka! Man skulle kunna invända mot den här teorin och säga att det beror på att man äger tavlan, har sett den fler gånger och liknande. Det förklarar dock inte varför samma experiment gjort på en testgrupp bestående av patienter med diagnosticerade minnessvårigheter ("har jag valt en tavla?") gav samma resultat.

Ett sista favoritexperiment som han tar upp är följande:
Du får delta i en fotograferingskurs och lära dig en massa häftiga detaljer om framkallning. Du kommer i slutändan få göra två gigantiskt stora svartvita framkallningar på dina två favoritbilder, där du får sätta upp en på väggen där hemma och den andra kommer gå till kursen. Hälften av kursdeltagarna får valet att byta en vecka senare och hälften får veta att det är nu de gör valet och det får de alltid leva med. Om du får välja vilken grupp av kursdeltagarna du vill vara med i, vilken väljer du?
Valde du att få välja att byta efter en vecka? Det gör de flesta, men det visar sig att ditt val gör att du blir mindre nöjd med din bild än du var från början - de som fick byta blev nämligen mer missnöjda med sin bild medan de som behöll sin utan bytesrätt blev mer och mer nöjda med sin. Varför? För att de som fick välja började fundera över om de gjort rätt val och det är fel metod för att skapa syntetiserad lycka.

Ett annat personligt favoritexempel är en jämförelse mellan USA och Sovjet. I USA pratade liberaler om valfriheten och klassisk kritik mot kommunismen är att folk vill ha valfrihet, att man vill välja vilken ketchup man vill äta och vilken färg man ska ha på bilen. En självklarhet i dagens västerländska samhälle. Det kan då tyckas en smula ironiskt att det i dagens USA finns ett extremt likriktad utbud med likadana Starbucks, McDonalds och liknande gourmetrestauranger över hela landet. Är det den valfriheten de pratade om? Eller väljer vi i slutändan att vi trots allt inte vill ha så många val? Hur avancerad är vår stenåldershjärna egentligen?

Själv tror jag att för många val i livet bara ställer till problem. Därför satsar jag i vardagen ofta på att göra ett ganska snabbt val grundat på minsta möjliga data när det gäller småsaker - jag gillar t. ex. färgen grönt och har därför historiskt ofta köpt Fructis-shampo, använt gröna tandborstar osv. När jag tittar i menyer och hittar något jag gillar kör jag på det alternativet (även om övriga människor med beslutsproblematik brukar ge mig gott om tid att läsa igenom resten av menyn och den oönskade möjligheten att ompröva mitt beslut). Men det absolut bästa sättet att slippa välja är att undvika att gå in i butiker med saker man inte visste att man kanske behövde.

Att inte välja är också ett val och kanske mitt absoluta favoritval. Jag märkte för längesedan hur andras mat var mycket godare än min egen, trots att min egenlagade mat i större grad smakade "som jag ville ha den". Skillnaden som jag sett det är att när jag själv lagat maten är jag mycket noggrannare när jag smakar efter - kunde haft lite mer salt i, borde kanske fräst löken lite längre, etc - medan jag med andra kockar kan fokusera på att bara njuta av maten. Samtidigt är det en fröjd att lyckas perfekt med den mat som man tillagat precis som man vill ha den, när alla valen fallit på rätt plats. Men det lyckas knappast varje gång, inte ens i min syntetiserade bild av mig själv som mästerkock.

Slutligen - att känna att man har möjligheten att välja är ibland en otrolig skön känsla. Men när den blir till ett krav - att man måste välja - försvinner den sköna känslan. Chockerande nog är en balans mellan att få välja och inte behöva välja kanske det som borde eftersträvas, istället för att alltid framställa det som att fler valmöjligheter per definition är bra.

lördag 9 mars 2013

Höjning av havsnivån

Som svensk boende boende på en kulle i inre Sverige skulle en plötslig höjning av havsnivån vara omöjlig för mig att upptäcka utan att glida in på Facebook eller titta i bakgrunden på någons Instagram-frukost. Men jag är lite sverigedemokratisk i mina åsikter gällande att hysa hela världens befolkning i min lägenhet (som inte ens med god vilja kan påstås vara självförsörjande), finns det tydliga poänger med att titta utanför mitt eget fönster gällande konsekvenserna av något djupare hav.

Höjningsnivån idag
Enligt wikin höjs havsnivån i nuläget ungefär 3 mm/år. Orsakerna till höjningen är flera:
  • Den globala uppvärmningen sker primärt i vattnet. Varmare vatten tar upp mer plats än kallt (högst densitet, i.e. minst volym per vattenmolekyl, har vatten vid 4°C vilket gör att sjöar fryser på toppen istället för botten). Som bonus till detta minskar vattens förmåga att binda koldioxid vid högre temperaturer (testat att ta ut en läsk ur frysen någon gång?), alltså är ökande havsvattentemperatur en positiv förstärkare av den globala uppvärmningen. Varmare hav --> mer koldioxid i luften --> varmare hav (osv).
  • En annan känd anledning till höjningen är avsmältning av landbaserad is, som glaciärer och Grönland (notera landbaserad, då havsbaserad is som Arktis inte påverkar höjningen havsnivån enligt Arkimedes princip). 

Hur hög kan höjningen bli?
Ovanstående skräckscenariotabell indikerar att det finns en viss potential till att förändra världen som vi ser den idag - dock skulle Danmarks högsta berg Møllehøj på knappa 171 meter klara sig även från det värsta 80 meters-scenariot (tveksamt till om det är justerat för havstemperaturer iofs). För att få en känsla för det hela kan man titta på en bild över vad dessa höjningar motsvarar i olika världsstäder (notera den höftade tidsskalan i y-led). Jag hittade även en karta för att se vad en havsnivåhöjning innebär där man kan titta runt själv (förslagsvis på området kring Kaspiska havet).
Att allt detta skulle smälta de närmsta 100 åren är det dock ingen som tror på - IPCC själva tippade 0.2-0.4 m i sin rapport från 2007. Denna gissning har dock ansetts som en underskattning och allt mellan 0.5-2 m kan anses som bättre gissningar i dagsläget. Värt att komma ihåg är att detta inte är det slutgiltiga maximat - det finns liksom ingenting som tyder på att det helt plötsligt ska börja bli kallare om 100 år för att sedan vända tillbaka igen. Mindre yta att bo på kan iofs anses som något bra, då det ökar efterfrågan och sen löser marknaden problemet.


Svenska havsnivåer
Vi svenskar behöver kanske inte direkt vara jätteoroliga för just detta, då våran berggrunds historia inkluderar ett 4 km tjockt istäcke under den senaste istiden. Därför har vi en postglacial landhöjning i Sverige som gör att vi har en landhöjning på 0-1 cm per år, där halvdanskarna ligger stabilt på noll medan snömännen i norr fortfarande är på väg uppåt.

Detta betyder naturligtvis inte att det är problemfritt för all framtid, men att det i den närmaste tiden inte är ett direkt svenskt problem. Samtidigt - klimatförändringarna kommer aldrig någonsin handla om imorgon eller nästa vecka. Det handlar om längre tidsperioder, vilket naturligtvis ger oss en möjlighet till att göra det vi människor gör bäst, dvs anpassa oss (kanske tvåa efter att döda varandra). Men alla anpassningar är inte alltid önskvärda..
Det finns de som anser att havshöjningen är vårt största problem som en följd av klimatförändringarna (vilket nog skulle vara sant om Sverige legat på en egen planet och varit självförsörjande på allt). Men i Sverige går de flesta av problemen med havshöjningen troligtvis att lösa genom att vara lite ingenjörsmässig, vilket gör att jag klassar problemen med havsnivåhöjningen i Sverige som överkomliga, men bra att tänka på om man är stadsarkitekt.

Världen
Resten av världen ligger dock inte riktigt lika bra till som Sverige vid en höjning av havsnivån och detta även på kortare sikt. De som kommer drabbas värst är söderhavsöarna som i vissa fall kan försvinna helt, vilket man kan tycka borde vara en öm punkt hos många svenskar med tanke på antalet resor som görs till solen. Här pratar vi inte heller år 2100, utan det finnas öar som är på väg att evakueras redan idag. Men även om detta är jäkligt synd för dem som bor där, så kommer det fortfarande att finnas soliga badplatser på vintern - detta är inte världens undergång, speciellt inte för svensk solturism. Samtidigt - de som bor i de områdena kan inte överleva på samma plats. lokal nivå ger jag därför havsnivåhöjningen för paradisöar problemstatusen "undergång".

Naturligtvis är det tråkigt att bli av med sin ö, men det är nästan lika illa att bli av med sitt dricksvatten. En höjning av havsnivån kan - om man bor på fel ställe och inte vidtar några åtgärder - innebära att det lokala vattnet blir salt, vilket är problematiskt för människor, djur och jordbruk i området. Exempel på undersökningar på detta är i Delaware där 15 miljoner amerikaner är i riskzonen. Dock finns inte det här problemet bara p.g.a. global uppvärmning och i vissa fall finns metoder att komma runt det, men det är fortfarande en hel del extrajobb som kanske inte går att tillämpa i samtliga fall.
Ett land som ofta nämns i havsnivshöjningssammanhang är Bangladesh, ett av världens mest tätbefolkade länder som bitvis ligger extremt lågt - lite som Asiens motsvarighet till Nederländerna, dock ej ur ett historisk bankperspektiv. Notera att risken inte är att folk dör av översvämning, utan att de måste få nya bostäder och liv någon annanstans samtidigt som avkastningen från jordbruket skulle minska rejält - och därmed öka hungern i ett redan hungrigt land.

Minskad jordbruksareal är faktiskt aldrig positivt om man tänker på en civilisations överlevnad och det är precis vad som uppnås med en höjning av havsnivån. Tyvärr har jag inte lyckats hitta någon bra kvantifiering på hur mycket jordbruksland som kan förväntas försvinna och inte heller hur stor den är i jämförelse med exempelvis ökenutbredning, så där finns en hemläxa för den googlekunnige. Turligt nog behöver man inte nödvändigtvis använda data för kvalitativ bedömning - därför uppskattar jag att problemet med minskad jordbruksareal som följd av havsnivåhöjningen kommer kräva stora omställningar på en global skala. Alternativt bara lite krig då, men det har ju ingen dött av.


Sist - och på sätt och vis minst - vad händer med Manhattan och andra befolkningsområden som ligger nära kusten? Ja, på en lång tidsskala är detta naturligtvis ett problem. Det finns många människor i västvärlden som bor inte särskilt långt från vattnet (interaktiv karta), men dessa kommer i många fall ha tid att flytta. Dock är kombinationen höjd havsnivå och starkare stormar olycksbådande, samt att det är lika tråkigt för New York-bor att behöva flytta som det är för maldiver. Denna flytt kan dock anses som något enklare och längre fram i tiden än maldivernas, och kan nog i vissa fall undvikas genom tekniska landvinningar. Därför uppskattar jag problemet med havsnivåhöjning för kustnära befolkning som påtagliga och resurskrävande, men kanske inte det problem man ska fokusera på när man pratar om problem med klimatförändringar.

Sammanfattning, havsnivåhöjning
  • I vissa regioner, som söderhavsöar, kommer öarna ligga under havsnivån alternativt kommer deras grundvatten grumlas av salt och kommer därmed bli obeboeliga. Detta ligger i de värsta fallen inom de närmsta decennierna.
  • I andra regioner, som Bangladesh, kommer ökningen av havsnivån leda till att stora jordbruksarealer inte kommer att vara odlingsbara. Detta betyder att det kommer finnas mindre mat för att mätta våra magar.
  • Kustnära befolkningsområden kommer att drabbas av havsnivåhöjningen, och framför allt i kombination med risken för starkare stormar kan detta anses var ett stort problem. Att behöva flytta från sina hus är dock ett långsamt förlopp vilket inte bör anses vara någon kris - dock kan det bli väldigt många som ska flytta samtidigt, vilket kan anses vara ett logistiskt problem.
  • Riskerna med havsnivåhöjningarna i Sverige är låga, men även här kommer det att finnas utmaningar - ökad risk för översvämning i vattendrag etc - men ingenting som förändrar livet stort för en majoritet av landets invånare. Allt detta ligger också långt ifrån nästa kvartalsrapport.

En varmare värld - vore inte det perfekt för midsommarfirandet?

Lösningar på hur vi ska minska våra utsläpp och därmed risken för en global uppvärmning är ett återkommande diskussionsämne när jag ostört får leka ordförande, men vid flertalet tillfällen anser de jag talar med att de först vill veta vad problemet med en ökande medeltemperatur är. Detta kan jag anse är helt berättigat, men då svaren lättast glider in under rubrikerna "skrämselpropaganda" eller "nemas problemas" när  de förklaras i alltför kort form, följer den kommande tiden ett helhjärtat försök att balanserat förklara varför en global uppvärmning är något vi vill undvika (vilket naturligtvis kräver ett antal upprapningar av bokstäver).

Konsekvenser av livsstilsbloggarnas rekommendationer
De vanligaste konsekvenserna av klimatförändringarna som brukar radas upp är följande (utan inbördes ordning):
- Höjning av havsnivån
- Värre oväder (stormar, översvämningar, torka)
- Minskad tillgång till färskvatten
- Minskad matproduktion (årstidsförändringar, jorderosion, ökenutbredning)
- Utslagning av ekosystem (eller "hot mot den biologiska mångfalden" som det också kallas i ett världsrekordsförsök i abstraktion)

Sen skulle man ju kunna lägga till att allt som gör att vi blir lite fler människor med lite mindre resurser ökar risken för konflikter, men det gör o andra sidan fotboll också.

Det är väl inte så farligt..
Det mesta av ovanstående låter inte som en heldag på Liseberg, men samtidigt håller jag med om att det kanske inte låter så farligt ("nemas problemas"). En meter högre vattennivå på 100 år - kom igen, en centimeter per år hinner man ju flytta sitt hus för hand om så skulle krävas? Värre oväder, minskad tillgång till färskvatten, mindre mat - visst, det låter inte önskvärt, men det är samtidigt inte något vidare domedagsscenario att göra en halvtaskig film på. Framför allt inte värt att ställa in Thailandsemestern för. Och utslagningen av ekosystem, det är ju faktiskt bara ren och skär darwinism i slutändan. Survival of den fittigaste, eller vad var det den gamla apfarbrorn kacklade om? Visst, isbjörnar är söta och det är lite onödigt att smälta bort deras hem, men människans överlevnad hänger mig veterligen inte fullt ut på Baloos nordliga kursiner.

 
...eller?
Så hur kan då den globala uppvärmningen vara en så stor grej för vissa? Tro mig, om det funnits ett enkelt, tydligt svar hade jag tryckt upp det på t-shirtar och blivit miljonär på köpet. Men faktumet att det inte finns ett enkelt svar betyder inte att det inte finns svar. Men det som finns är otydligt, långt och med många osäkerheter, precis sådant som vår hjärna har svårt att ta till sig av. Så man måste alltså vara lite smart för att fatta, vilket i sig kanske är en ledtråd till varför politiker har svårt att prioritera frågan. 



Jag tänkte därför under en tid framöver gå igenom ovan nämnda konsekvenser (och kanske några till) för att befästa varför det finns tydliga poänger till att ta initiativ för att leva ett hållbart liv.  Och då den största påverkan man som individ kan ha på utsläpp är genom att påverka andra - det är svårt att gå ner till jättestora minussiffror själv även om man jobbar som trädodlare, men att lura på fem pers att åka skidor i svenska fjällen istället för att flyga ner till alperna blir väldigt snabbt märkbar statistik - hoppas jag i min naivism att det kanske blir någon nettoeffekt av den serverkapacitet jag upptar med mitt skrivande.

måndag 11 februari 2013

Fooled by Randomness - Sannolikheten som lurar omdömet

Fooled by Randomness är en fantastisk bok skriven av Nassim Nicholas Taleb som behandlar olika delar av slump och vår hjärnas oförmåga att spontant förstå den. Han skriver mycket utifrån hans egna erfarenheter från finansvärlden, men då jag tycker den delen av världen är av begränsat intresse tänkte jag i första hand dela med mig av hans mer antropologiska utsagor.
Han går bland annat igenom hindsight bias (efterklokhet) och om hur vi i våra hjärnor gör om sannolikheterna för ett utfall som redan inträffat - t. ex. hur självklart det var att Laureen skulle vinna Eurovision Song Contest (till skillnad från Erik Saade året innan). Hur alla händelser i efterhand kan tyckas pekat i en självklar riktning, en riktning som inte alls var lika självklar innan resultatet var färdigställt. Lite som hur självklara ens fel har varit på ett prov när man fått se det rätta svaret och hur dum man var som inte insåg det när man skrev det.

En annan saker han nämner är hur gärna vi gör hjältar av människor som tar risker och där resultatet blev lyckat, men hur mycket slump som trots allt kan ligga bakom. Vad hade hänt om Peter Forsbergs straff -94 hade gått utanför eller om D-Day hade blivit en katastrof? Hade de blivit ihågkomna som Tommy Salos mot Vitryssland eller Hitlers Operation Barbarossa? Stora skillnader helt klart, men skillnaden mellan hjälte och förevigat förlöjligad kan i många fall ligga inom slumpens domäner som ofta är större än den hårsmån som många vill tillskriva den. För vad är egentligen sannolikheten att du skulle springa på den människa i världen som är mest lämpad för dig? Det kanske är tur att vår hjärnas efterklokhet gärna rensar upp den bollen.

En sak som nämndes nyligen i skvallerpressarna är hur lyckliga vi tror att andra är och hur vi överskattar deras lycka och nedvärderar våran egen. I boken tar herr Taleb upp ett liknande tema när han drar ett matematiskt exempel om att vi tar 10000 börshajar som satsar "blint" på något som har 45% chans att gå med 1 miljon kronor med vinst per år och 55% chans att gå med 1 miljon kronor i förlust per år, så efter fem år kommer det finnas 184 personer av dessa som gått med vinst varje år! Trots att de rent statistiskt har satsat fel kontinuerligt, så har de gått med vinst och troligtvis kommer dessa även vara klart mer talföra om hur bra deras investeringar är än de 9816 personer som gjorde exakt likadant gick med mindre vinst; deras tystnad som ger oss en skev världsbild brukar kallas för de tysta offrens kyrkogård. Samma koncept går naturligtvis att tillämpa på facebookstatusar.

En av de mer spektakulära anekdoterna i boken var följande:
I januari fick jag ett oundertecknat brev där det stod "börsen kommer att gå upp i januari". Jag brydde mig inte så mycket om det, men det visade sig att det var korrekt. Jag fick ett liknande för februari, fast där det stod "börsen kommer gå ner i februari". Även det stämde. Här började jag bli lite intresserad. Likadant gick det i mars, april, maj och juni. Och han hade rätt varje gång. I juli, fick jag ett brev där det stod "köp obligationer i Scumbag AB". Jag funderade lite på det, och sen satsade jag halva min förmögenhet på det. Brevet hade ju haft rätt hela tiden. I slutet på augusti var alla pengarna borta.
Här frågar sig vän av ordning troligtvis hur kunde brevskrivaren ha rätt hela tiden? Svaret är enkelt - det hade vederbörande inte. Historien fortsätter med att mannen berättar vad som hänt för en god vän, som förklarar att han fick samma brev i januari, men i februari stod det i hans brev att börsen felaktigt skulle gå upp. Därefter fick han inga fler brev. Metoden brevskrivaren använde sig av var att bara skicka ut brev med motsatt innebörd till tillräckligt många personer. Med 10000 ursprungliga brev och 50% chans till rätt i varje utskick hade han efter 6 månader ungefär 150 personer kvar som fått mysteriskt korrekta brev i ett halvår. Skulle du vara beredd att satsa en del av dina besparingar mot en sådan bakgrund?

En viktig läxa här är att lära sig skillnaden mellan historia och framtid - att någon haft rätt historiskt betyder inte att det kommer stämma i framtiden. Varje nytt fall är ett nytt fall, och har du slagit 12 sexor på raden är det fortfarande 1/6 att du slår en sexa den sista gången - hur onaturligt det än kan kännas.

I boken leker författaren även lite amatörneurolog och funderar kring hur vår hjärna behåller de argumenten som styrker vår teori till varför en händelse inträffar, medan den raderar ut de delarna som säger emot teorin. Själv tänker jag att detta är en bra delförklaring till varför så många verkar vara bergsäkra på det de säger, trots att det kan finnas fler och mer underbyggda argument som pekar på raka motsatsen.

Taleb spekulerar en del om detta har att göra med att vår hjärna är skapad med funktionen att förenkla vår omvärld närhelst möjligt. De flesta neuroforskare är överens om att vår hjärna är designad för att göra snabba, konkreta val i vardagen och som sådan är det väldigt mycket lättare att representera världen som svartvit istället för grådaskig - speciellt då vår hjärna historiskt har varit till för att hålla oss vid liv genom att hitta bär, undvika vargar och ligga runt.

Därmed blir det väldigt praktiskt att anta att om a lett till b en gång, så kommer a alltid att leda till b. (detta fenomen är även känt som induktion). Detta tankesätt kan hjärnan ibland dessutom dra ett steg längre, dvs om b inträffar, så har säkerligen a inträffat före - är mjölken slut, så är det säkert Olle som druckit upp den. Praktiskt i all ära, men inte nödvändigtvis korrekt för det.

Sannolikhet och statistik generellt är saker vi människor inte är naturligt utrustade med, vilket är ett problem på väldigt många områden (t. ex. som grund för miljöbeslut inom politiken eller "ska jag börja röka?" som tonåring). Ett exempel på detta i boken där jag själv fick se mig lurad var i följande historia:
En medicinsk provtagning för en färgglad sjukdom har 5% chans att visa ett felaktigt positivt resultat. Sjukdomen drabbar 1 på 1000 och varje år provas slumpmässigt utvalda personer i förebyggande syfte om de har sjukdomen. Ditt prov visar positivt. Vad är sannolikheten att du har sjukdomen?
Enligt boken, som refererade till en studie, svarade mer än fyra av fem läkare 95% och i mitt huvud fick jag pinsamt nog fram samma svar. En korrekt uträkning hade gått till som följer:
  • Om 1000 personer testats, hade 1 persons test korrekt visat positivt. 
  • 5%  av de kvarvarande 999 testobjekten ade inkorrekt visat positivt (väldigt nära 50 personer). 
  • Det totala antalet positiva prover hade varit 1+50=51. 
  • Av de kvarvarande 51 är det alltså bara en som har sjukdomen; alltså är det 1/51 (strax under 2%) att jag har sjukdomen.
Varför blir det så lätt fel då? Jo, därför att hjärnan spontant inte gör hela uträkningen. Helt spontant är det lätt att tänka från fel ända - att det är 5% chans att den visade fel för mig och inte att det är 5% chans att den visade fel för alla som provats.

Till slut; det jag gillade mest med boken var hans tankar gällande rationellt tänkande och känslor. Om hur jobbigt han tyckte det var att förlora 1 dollar om dagen i 9 av 10 dagar, även om han tjänade 11  dollar 1 av 10 dagar och därmed faktiskt gick med vinst. Att han trots allt sitt kunnande om sannolikhet inte kunde förmå sin hjärna och sina känslor att bli omprogrammerade. Jag tycker ofta att det känns skönt att bli påmind om att hur mycket vi än vet och hur kloka vi än kan försöka föreställa oss att vi är, så kommer vi fortfarande känna att vi gör "fel" rent emotionellt när vi gör "rätt" rent rationellt (och vice versa då också förstås).

söndag 27 januari 2013

En film alla borde se - 12 Angry Men


Det finns ett antal filmer jag har sett som jag känner har påverkat mig starkt som människa. En av dessa filmer är mainstreamaktigt nog rankad som 6:a på IMDB:s lista överbästa filmer någonsin. Den har anmärkningsvärt höga 8.9 i betyg på IMDB och 100% på Rotten Tomatoes, vilket är något högre än Twilight-filmerna. Trots detta har jag fortfarande aldrig träffat en enda person som har sett den (eller ja, åtminstone berättat för mig att de sett den). Detta är enligt mig helt sjukt och något jag vill ändra på, så därför tänkte jag slå ett slag för att peppa mänskligheten att se den.
Vad är det för film?
12 Angry Men, som på svenska heter 12 edsvurna män, är en svartvit film från 1957 som handlar om 12 jurymedlemmar som ska fälla utslaget i ett till synes uppenbart mordfall där alla bevis pekar på brottslingen. Alla – utom en – röstar utan diskussion för att en ung pojke ska dömas till döden för mordet på sin far. Mannen som röstar emot - spelad av Henry Fonda och utsedd till 28:e största filmhjälten genom tiderna -  är inte helt övertygad om att pojken är skyldig och kräver därför att de ska prata igenom saken innan beslutet fattas, då deras val avgör om en ung man ska leva eller ej. Diskussionen påbörjas och detta samtal utgör hela filmen.


12 Angry Men är ursprungligen en teaterpjäs och passande för en sådan så utspelar sig hela handlingen i ett enda juryrum, utan några tillbakablickar eller liknande (det utspelar sig dock en scen på toaletten). Actionscenerna begränsar sig till att vissa av jurymedlemmarna har ett hetsigt humör och specialeffekterna är väl dolda. Filmen är enbart prat och därmed finns det naturligtvis utrymme för en hel del kvicka repliker:
Jurymedlem #10: I beg pardon...
Jurymedlem #11: ”I beg pardon..”! What are you so polite about?
Jurymedlem #10: For the same reason you are not - it's the way I was brought up
Låter det tråkigt? Jag måste erkänna att anledningen till att jag själv inte var helt såld på beskrivningen utan såg den främst för dess höga listplacering. Men som så många gånger både förr och senare så har en rekommenderad film visat sig vara värd sin rekommendation. Den ska dock med fördel inte ses när man är trött, då den kräver ett eget tänkande hos sin publik.

Varför borde man se den?
Filmen är ett nästan-måste därför att den är en fantastisk påminnelse om hur fördomar och praktiska lösningar ligger till grund för alla möjliga beslut. Den ger tydliga exempel på hur enkelt det är att prioritera ens egna problem och agenda istället för andras. Den belyser också hur många bra idéer som faktiskt kan komma ur en grupp som gemensamt försöker vända på argument och se de från olika perspektiv. Men framför allt tycker jag den ger en inspiration till hur man genom att tänka till lite extra - och inte alltid bara ta den enklaste vägen - faktiskt kan rädda liv, åtminstone i fiktionens värld.

Naturligtvis blir situationer aldrig lika uppenbara i vardagslivet som i en film. Någonstans måste man få saker gjorda och det finns inte alltid tid för diskussioner och ifrågasättande av ”självklara” sanningar. Men i en tid då normen har som indirekt mål att gör livet så svårt som möjligt för kommande generationer kan jag ofta känna att ett litet kritiserande av det liv många av oss lever är på sin plats. Att de flesta inte verkar anse sig ha tid att ta till sig av flertalet samhällsfrågor är det jag skulle beskriva som en av de främsta anledningarna till att vi är där vi är idag och att vi som civilisation verkar oförmögna att göra prioriteringar som kan anses sunda ur något längre perspektiv (andra stora anledningar är okunskap, förnekelse och genetik).
Så, som inspiration för att inte alltid ta den till synes enklaste vägen här i livet då rekommenderar jag verkligen 12 Angry Men. Dess en och en halv timme fängslar mig lika mycket idag som när jag såg den för första gången för sju år sedan.

torsdag 24 januari 2013

Du blir vad du äter - LCHF och D-vitamin på filosofisk dagisnivå

Barney: You know, Fred, I hear that eatin' too much red meat is bad for you. Fred: What a load of bunk! My father ate it every day of his life and he lived to the ripe old age of thirty-eight.
Flintstones kanske inte är det första en normal människa kommer att tänka på när det handlar om kosthållning, men trots det lever hans argument kvar. Själv har jag svårt för att titulera mig själv som någon sorts pålitlig kostrådgivare, men att sitta tyst i ett hörn och tycka att människors idéer om att LCHF är lösningen på några världsproblem när det istället bidrar till öka dem är inte helt min grej. Eller så är det kanske det, för det går trots allt ganska bra att sitta med en knuten näve i fickan och blogga (blir dock färre ord per minut).

Då jag tror på frihet (haha, vilken politiker jag är!) tycker jag att det är helt rimligt att det är upp till var och en att äta vad man vill, precis som att man får hålla på vilket fotbollslag man vill eller tycka att det är snyggt med näsringar. Men sen var det ju de där planetära gränserna.. De där som har lite för lång responstid för att vanliga människor och beslutsfattare ska hänga med i svängarna, vilket gör att jag tycker att man kanske borde inskränka lite i friheten på den fronten. Och då det tyvärr är så att LCHF mer eller mindre går ut på att äta djur (även om det går att vara en vegetarisk LCHF:are, lite recepttips), vilket rimmar bra med att gräva gropar åt framtida generationer, så kan jag inte helt nöja mig med den korta piken jag gav i mitt baconvegetariska manifest.


Men någonstans måste vi ju leva och inte bara överleva, eller hur? Om man nu lyckas minska sin övervikt och bli rom-com-lycklig genom att bara äta oxfile, avokado och hajfenssoppa, är inte det en bra grej egentligen? Hmm, tja, mjaa.. På sätt och vis är jag böjd att hålla med. Fast den stora 1-billion-gagillion-fafillion-shabolubalu-million-illion-yillion-yen-frågan är kanske då fungerar det?

"Ja", "nej", "kanske" och "det vet väl inte jag" är samtliga svar på frågan med olika sanningshalter vars viktning är svårbedömd. Nu är ju det här med hälsa som så mycket annat inte en svartvit vetenskap, men det finns ju en del studier på området som jag själv inte tänker läsa igenom (varning för att de är utvalda av LCHF-förespråkare och därmed kanske inte helt opartiska). Istället tänkte jag försöka drista jag mig till att försöka sammanfatta hur LCHF fungerar på hobbyläkarspråk samt skriva lite kort om vad jag tror om hälsa generellt. 

Jag har uppfattat att LCHF-rörelsen bygger på följande koncept:

  • Äter man kolhydrater ökar insulinproduktionen i kroppen. Lite felaktigt beskrivet kan man säga att insulin "binder upp" fett samtidigt som kroppen använder kolhydraterna som energikälla i första hand. Icke använda kolhydrater kommer även de att bindas upp och bilda fett. Och därför har alla på senare tid börjat bli tjockisar?


  • Enligt LCHF kan man lösa det här på ett lurigt sätt. Genom att äta väldigt lite kolhydrater kommer kroppen istället att gå på fett som energikälla (ketos på fikonspråk, svält på svenska). Fettet kommer att ombildas till ketoner (socker-ish) och därför kommer vi att bli smala, vackra och därmed även lyckliga enligt reklamen. Tydligen är detta extra sant om man har diabetes, vilket är rätt förståeligt eftersom diabetes är ekvivalent med att kroppen inte har koll på sitt insulin och därmed inte heller kan hantera kolhydrater på ett balanserat sätt.

Själv så är jag något skeptiskt till det mesta som argumenterar på temat "vi har en lösning, och genom att bara ändra en sak så blir allting bra". Eller som Lasse Winnerbäck säger: "Alla drömmar vi om lyckan, som om livet blivit fel". Jag tror helt enkelt inte att en sak kommer göra att allting går från kaos till harmoni, eller i det här fallet från fet till slank. Kosthållning och viktförändringar handlar för mig om att ha en bra balans mellan mat, cykling och gener. Och då gener är hyfsat individuella så tror jag också att även om LCHF fungerar för vissa, så fungerar det inte för alla. Däremot är det väldigt populärt bland många att säga att "det här fungerade för mig, därför kommer det fungera för dig" utan att inse denna skillnad mellan individer.

Det jag är ännu mer skeptisk till är när det inte finns några bevis för långsiktiga resultat. Att en diet fungerar för att gå ner i vikt på ett år låter bra, med vad händer långsiktigt? Klart man kan chansa, men för egen del känner jag att det finns saker jag gärna undviker att chansa på som t. ex. planetens överlevnad och min egen hälsa. O andra sidan - om man känner att kroppen är kaos blir man desto mer benägen att chansa, vilket jag har en viss förståelse för. Men är det långsiktigt den bästa lösningen?

De lokala rådgivarna Livsmedelsverket är dock inte helt övertygade om att LCHF är så bra som det utmålas i pressen eller fikarummet. Och jag håller ännu en gång med ett statligt verk, som den ultrasvenne jag är:
"LCHF-dieten innebär att man helt ska undvika godis, läsk, glass, bakverk och chips. Det är livsmedel som alla skulle må bra av att äta mindre av."
Banbrytande, helt klart! Tänk om bara andra dieter hade tänkt på det.. Nej, ironin åt sidan, så vet jag inte om Livsmedelsverket hade så mycket att tillföra i den här frågan.

För att sammanfatta vad jag tycker om hälsa, mat och annat som är prioriterat inom new age-rörelser: Rör man sig regelbundet, äter sig mätt på en varierad kost några gånger om dagen och sover så att man blir ordentligt utvilad så tror jag att man mår bättre än om man har stressar från punkt A till punkt B vad man än gör, detaljstuderar sin kost och oroar sig över det ena och det fjärde. Försöker man bli en bokstavskombination kan man säkert lyckas.. Men känner man att LCHF fungerar för en och lyckas hålla nere sin köttkonsumtion samtidigt - kör hårt!

Så det enda seriösa kostrådstipset jag egentligen kan ge är något helt annat - nämligen att ta lite D-vitamintillskott så här mitt i vintern. Det må vara placeboeffekter som bara fungerar på mig, men antingen D-vitaminet eller den fantastiska placeboeffekten har gjort mig piggare än på länge och de mörka vintermorgnarna känns inte längre lika mörka. Men måttliga mängder är naturligtvis bäst, som alltid.


För att avsluta med lite ordvitsande filosofier: Jag har väldigt länge tyckt att uttrycket "du blir vad du äter" är extra roligt eftersom man rent fysiskt faktiskt blir de molekyler som man äter upp - det är helt enkelt ett uttryck som fungerar väl med min aspergerlexi. Dock blir man inte bara det man äter, utan även det man gör - hugger jag av mig benet med en yxa blir jag enbent, oavsett om jag äter benfria kotletter eller inte.

tisdag 22 januari 2013

Köttskatt - har Anders Borg rätt?

Det har lyckats undgå mig nästan hela dagen, men idag så kläckte Jordbruksverket ur sig ett förslag på köttskatt för att minska den svenska köttkonsumtion. Ett intressant smakprov från rapporten innehåller bland annat att 44% av allt kött vi äter är importerat, vilket betyder att man kan undvika att slå sig på kycklingbröstet för de svenska djurlagarna. Intressant läsning i sin helhet dock. Jordbruksverket har i samband med detta t.o.m. skapat en site som heter Köttguiden, som läskunniga människor kan rekommenderas att ta sig en närmare titt på. Som smakprov bjuder experten bakom Köttguiden på en sammanfattning om köttdilemman (t. ex. bra för miljön samtidigt som det är dåliga villkor för djuren) i dagens DN.

I självgodhetens namn skulle jag faktiskt kunna påstå att rapporten innehåller ungefär samma sak som jag kläckte ur mig häromveckan, fast kanske lite mer fokuserad på just foder och med ännu mer text. De avslutar t.o.m. sin sammanfattning med
"Slutligen bör köttkonsumtionen sättas i relation till annan konsumtion som boende, resande och shopping, som också behöver förändras i en mer hållbar riktning." 
vilket känns lite galet. Precis samma självklara punkter som jag tog upp. Oscar Wilde beskrev det som "när folk håller med mig får jag alltid en känsla av att jag har fel", men då jag inte hört några rykten om en global flygstrejk känner jag att jag har mitt på detta torra fortfarande. Men ändå, en myndighet som är med på banan! Detta är klart mer än man kan säga om t.ex. Trafikverket (Förbifart Stockholm), Tillväxtverket (Grand Hotel-middag) och en massa andra offentliga verksamheter. Duktig facebook-like på det!

Det är nästan så att jag blir lite skrämd av att jag håller med en myndighet så pass mycket som jag gör i det här fallet, men turligt nog så har vi en regering som inte visar upp några direkt behov för att implementera bra förslag (jag har länge undrat över hur Mazlov skulle beskriva regerings behovstrappa - är det enbart omval som gäller, eller finns det mer? Höga pensioner?). Eller "bra förslag" kanske är att ta i, Anders Borg har faktiskt en poäng när han gällande köttskatt säger:
"En särlösning på köttområdet tror jag inte är bra."
Nej, punktbeskattningar kan jag hålla med om är lite dumma eftersom den ökar byråkratin på ett byråkratiskt sätt och sätter onödiga käppar i vägen för en fungerande marknad. I nuläget har vi dock ingen fungerande marknad, då jordbruket inte behöver hålla alla sina kostnader - som oljebolagen, fast inte riktigt på samma nivå. Att förbjuda saker rakt av brukar dessutom vara att öppna för en svart marknad och även om tanken på en skäggig gubb iklädd blottarrock med köttstycken i fodret lockar fram ett leende hos mig, tror jag inte att det är den bästa vägen att gå. Men som jag brukar älta - vi måste dra ner våra utsläpp på något vänster, så på något sätt måste vi dra oss i kragen.

Det är då enligt mig mycket bättre att angripa utsläppen vid själva källan, dvs djuren i sig i det här fallet. En teoretiskt ganska enkel lösning skulle vara att man som bonde skulle få betala en årlig summa som motsvarar miljökostnaden för att hålla djuren vid liv, en skatt som börjar om ett år och stegrar sig upp till den satta nivån på kanske fem års tid så att marknaden hinner anpassa sig något. Detta skulle naturligtvis också medföra en del trasslig byråkrati (fast de håller väl redan räkningen på alla kalvar som föds?), men räkna får känns ändå som en traditionell byråkratsyssla som kan skapa lite jobb åt folk som klarat sig igenom en utbildning utan att förstå någonting av själva utbildningen.

Naturligtvis skulle detta betyda att mat blev dyrare - för det är dumt att föda upp djur som man går med förlust på - men det var också lite av poängen. För politikerna är detta dock högst olämpligt, då just ökade matkostnader är väldigt impopulärt i ett samhälle med ökande ekonomiska skillnader, då detta skulle kunna få de mindre bemedlade att i större grad vilja ha en förändring mot just de ökande skillnaderna. Därför skulle det säkert gå att komma runt detta med hjälp av EU:s fantastiskt luriga jordbruksbidrag (är det någon som vet hur de fungerar egentligen?), så att folket får sitt bröd och håller sig lugnt. Och därmed skulle ingen skada vara skedd och heller ingen poäng uppnådd, precis som det ska vara i svensk politik.

Samma finansminister som tidigare får dock ett antal minuspoäng av mig när han i samma intervju kläcker ur sig:

"Vi har en koldioxidskatt och den fungerar väl."
Detta kan naturligtvis vara ett felcitat och det korrekta citatet skulle i sådana fall sluta "..den fungerar, väl?", men det låter inte som en mening Borg skulle yttra medvetet. Naturligtvis kan man tycka att den fungerar väl (som i väl = bra), men i sammanhanget "begränsa koldioxidutsläppen" står den sig rätt klent. Man kan som exempel titta på en tre år gammal rapport från Trafikverket (se graf nedan), men det känns inte som de styrmedel vi har riktigt biter igenom så vasst som de mål politikerna satt upp.

Svenska utsläpp från trafiken, indexerade med år 2004 som 100.
Utöver det säger Wikipedia följande om koldioxidskatten:
"De skattepliktiga bränslena är bensinoljagasolnaturgaskol och koks. Även hushållsavfall som förbränns för uppvärmning är skattepliktigt. Man räknar därvid att hushållsavfallet innehåller 12,6 viktprocent fossil energi. Skatten används som ett ekonomiskt styrmedel med syftet att minska användningen av fossil energi."
Detta betyder alltså att den inte täcker utsläpp av metan, lustgas eller avskogning. Det vill säga den missar rakt av 1/3 av de globala utsläppen. Så inte nog med att koldioxidskatten inte verkar få ner utsläppen från trafiken, den missar mer eller mindre allt som har med köttets utsläpp att göra. Men den fungerar... väl?


Nej, tur är det att vi har ministrar som inte riktigt förstår/bryr sig, för annars skulle vi ju behöva göra någon sorts förändring.