Att vilja välja eller inte välja, är det frågan?

"Det finns inga måsten" är ett felaktigt uttalande som yttras lite hipp som happ. Vissa besserwissrar hänvisar till att det faktiskt finns ett måste och det är att du måste dö. Andra människor med korrektionsstörningar, såsom jag, brukar hävda att det faktiskt finns två måsten. Du måste dö och du måste välja - att inte välja är även det ett val. Det går naturligtvis att kombinera dessa två måsten, dvs att välja att dö, men det är ett onödigt svårsmält ämne att gå in på.

Att välja kan vara kul - är det Uutiset på ettan kan det kännas typiskt kul att välja att byta kanal till Discovery Channel och se på ytterligare en andra världskriget-dokumentär, eller Barnkanalen och se på Svampbob, eller gå in på SVT-play och se På Spåret-finalen för en månad sen som man inte sett än, eller.. Efter ett tag med dagens TV-utbud finns det så många alternativ att det helt plötsligt kan kännas som att man inte väljer vad man vill se, utan istället att man väljer bort saker man faktiskt vill se. Som att man blivit inbjuden till flera fester en fredagskväll och vill gå på allihopa, men kan i enlighet med fysikens lagar bara gå på en. Och direkt när festen man är på blir lite tråkig, sms:ar man kompisen på den andra festen - eller byter tv-kanal - och önskar att man hade varit där istället. Ett i-landsproblem, men är denna valfrihet något som gör en lyckligare?

Paradox of choice heter ett av de mest tankeväckande TED-talksen jag sett och behandlar bland annat denna fråga. Blir jag verkligen glad av att kunna välja bland 200 schampoflaskor på Ica, när jag är totalt inkapabel till att skilja schampot åt? De enda variablerna som jag kan skilja dem åt på i butiken är små texter som "för torrt hår" och färg på flaskan. Samt pris förstås, vilket troligtvis är en anledning till att pris blivit så viktigt - kvalitetseffekterna är knappt mätbara för mig som obildad och ganska ointresserad konsument. Får jag verkligen ut något av den fantastiska möjligheten att kunna välja bland alla dessa alternativ?

Barry Schwartz som håller i föredraget - och som även skrivit en bok på det hela som jag borde läsa någon gång - pratar om att alla alternativ gör att vi får en falsk bild av hur bra allt kan vara. Detta ger oss höga förväntningar som gör att vi har väldigt svårt att bli nöjda med de valen vi gör. Hans lösning på lycka i livet är enkelt beskriven - ha låga förväntningar.

En annan stor poäng han gör är att genom att ha många alternativ, så kommer ansvaret för konsekvenserna hamna på en själv och ingen annan. Finns det bara ett par byxor man kan köpa, som inte riktigt passar en, kan man enkelt säga att det är tillverkarens fel (eller varför inte hela världens fel?). Man är inte missnöjd med sitt val, för man är medveten om att man valde det bästa som fanns att välja. Finns det däremot tvåhundra par byxor man kan välja mellan där tjugo av paren känns riktigt bra - men bra på olika sätt - kommer du varje gång byxorna skaver bli påmind om att du kanske valde fel. Även om byxorna är extremt mycket bekvämare än de var när det bara fanns ett par, kommer du inte bli nöjdare eftersom du ständigt kan bli påmind om att du kunde haft det lite bättre om du gjort ett annat val.

Ett annat intressant TED-talk på samma tema om valfriheten är why are we happy? I presentationen ställer Dan Gilbert bland annat frågan vad du helst vill göra: vinna några miljoner på lotto eller förlora benen och sitta i rullstol resten av livet? Svaret kan kännas uppenbart, men statistiken visar att efter ett år så..... blir man lika lycklig (om inte lyckligare) av att förlora benen. Hjärnan anpassar sig efter situationen och hittar fördelarna med den situation man hamnar i. Gilla läget liksom.

Dan Gilbert pratar om att det vi lider av är impact bias - att vi tror att utfallet av en enskild händelse kommer att ha en jättestor påverkan på hur lyckliga vi är och förändra allt i framtiden. Och att detta inte alls stämmer, framför allt inte över längre tidsperioder. Istället påstår han att om någon stor livsförändring inträffade för 3 eller fler månader sen så märker vi inte av det alls idag (med vissa undantag).

I presentationen pratar han också om att vi har ett psykologiskt immunförsvar som han kallar för syntetisk lycka, eller påhittad lycka. Den lycka som vi i hjärnan "hittar på" när vi får det vi inte ville ha - till skillnad från naturlig lycka, när vi får de vi vill ha. Han går in på att vårt samhälle tror att naturlig lycka är klart mer värd än syntetisk lycka, vilket är helt fel då det rent biologiskt inte går att skilja på dem båda då de gör oss lika lyckliga.

Han tar även upp följande experiment:

Du får titta på sex tavlor och ranka dem från 1-6 beroende på hur mycket du tycker om dem. Efter det får du reda på att du kan få ta med dig antingen den du rankade som 3 eller 4 hem (och väljer då kanske tavlan som blev rankad som 3:a). En tid senare - en kvart, en vecka - får du ranka samma sex tavlor igen. Hur rankar du dem?

Det visar sig då att rankingen statistiskt sett ändras. Den tavlan du valde glider i snitt upp som den näst snyggaste tavlan och den du inte valde tappar en placering. Varför? Varsågod, påhittad lycka! Man skulle kunna invända mot den här teorin och säga att det beror på att man äger tavlan, har sett den fler gånger och liknande. Det förklarar dock inte varför samma experiment gjort på en testgrupp bestående av patienter med diagnosticerade minnessvårigheter ("har jag valt en tavla?") gav samma resultat.

Ett sista favoritexperiment som han tar upp är följande:

Du får delta i en fotograferingskurs och lära dig en massa häftiga detaljer om framkallning. Du kommer i slutändan få göra två gigantiskt stora svartvita framkallningar på dina två favoritbilder, där du får sätta upp en på väggen där hemma och den andra kommer gå till kursen. Hälften av kursdeltagarna får valet att byta en vecka senare och hälften får veta att det är nu de gör valet och det får de alltid leva med. Om du får välja vilken grupp av kursdeltagarna du vill vara med i, vilken väljer du?

Valde du att få välja att byta efter en vecka? Det gör de flesta, men det visar sig att ditt val gör att du blir mindre nöjd med din bild än du var från början - de som fick byta blev nämligen mer missnöjda med sin bild medan de som behöll sin utan bytesrätt blev mer och mer nöjda med sin. Varför? För att de som fick välja började fundera över om de gjort rätt val och det är fel metod för att skapa syntetiserad lycka.

Ett annat personligt favoritexempel är en jämförelse mellan USA och Sovjet. I USA pratade liberaler om valfriheten och klassisk kritik mot kommunismen är att folk vill ha valfrihet, att man vill välja vilken ketchup man vill äta och vilken färg man ska ha på bilen. En självklarhet i dagens västerländska samhälle. Det kan då tyckas en smula ironiskt att det i dagens USA finns ett extremt likriktad utbud med likadana Starbucks, McDonalds och liknande gourmetrestauranger över hela landet. Är det den valfriheten de pratade om? Eller väljer vi i slutändan att vi trots allt inte vill ha så många val? Hur avancerad är vår stenåldershjärna egentligen?

Själv tror jag att för många val i livet bara ställer till problem. Därför satsar jag i vardagen ofta på att göra ett ganska snabbt val grundat på minsta möjliga data när det gäller småsaker - jag gillar t. ex. färgen grönt och har därför historiskt ofta köpt Fructis-shampo, använt gröna tandborstar osv. När jag tittar i menyer och hittar något jag gillar kör jag på det alternativet (även om övriga människor med beslutsproblematik brukar ge mig gott om tid att läsa igenom resten av menyn och den oönskade möjligheten att ompröva mitt beslut). Men det absolut bästa sättet att slippa välja är att undvika att gå in i butiker med saker man inte visste att man kanske behövde.

Att inte välja är också ett val och kanske mitt absoluta favoritval. Jag märkte för längesedan hur andras mat var mycket godare än min egen, trots att min egenlagade mat i större grad smakade "som jag ville ha den". Skillnaden som jag sett det är att när jag själv lagat maten är jag mycket noggrannare när jag smakar efter - kunde haft lite mer salt i, borde kanske fräst löken lite längre, etc - medan jag med andra kockar kan fokusera på att bara njuta av maten. Samtidigt är det en fröjd att lyckas perfekt med den mat som man tillagat precis som man vill ha den, när alla valen fallit på rätt plats. Men det lyckas knappast varje gång, inte ens i min syntetiserade bild av mig själv som mästerkock.

Slutligen - att känna att man har möjligheten att välja är ibland en otrolig skön känsla. Men när den blir till ett krav - att man måste välja - försvinner den sköna känslan. Chockerande nog är en balans mellan att få välja och inte behöva välja kanske det som borde eftersträvas, istället för att alltid framställa det som att fler valmöjligheter per definition är bra.